Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Werner Söderhjelm
Almqvist ej skola förekomma minst grova inför en bättre underrättad
eftervärld, att det ej skall gälla såsom så ringa ära att hava lidit smälek i
försvar för en man — som visserligen nog kan umbära ett sådant av så
ringa man som jag, ja, till och med av vida starkare.»1
Runeberg svarade, sin vana trogen, icke på detta brev.
Hur livligt han emellertid intresserade sig för Almqvist bevisas
bland annat av hans väninna Emelie Björkstens
dagboksanteckningar, i vilka hon skildrar, hurusom han en gång (1847) gick till
henne för att låna henne Törnrosens bok och huru han för henne
talat om Människans Stöd, "vilken jag älskat och läst med så
levande liv, men han tycktes mena att Almqvists åsikt var för hård,
för sträng, ty ovillkorligt behöver man i livet något mänskligt
väsende att helt och fullt sluta sig till."2 Och samma år skriver
hon, som i allt vad hon tänkte och tyckte stod under Runebergs
omedelbara inflytande, i sin dagbok följande:
»11 sept. Jag beundrar Almqvist och jag gör det dag ifrån dag, år
ifrån år alltmer och mer; till vilken höjd skall det väl omsider leda! Icke
alltid kan jag väl gilla alla hans idéer och åsikter, ty hans inbillning
synes så ofta dunkel och mörk — men han fängslar ändå. Med vilken
förtjusning griper jag icke alltid varje ny bok med hans namn, hans stora,
men i hans hemland så föga älskade namn; huru begärligt överfar icke
alltid mitt öga de ord hans mäktiga ande skapat, han som främmande
länder vet att uppskatta — han som vår egen Store Skald så prisar! Men
nog synes det att han haft svåra strider, tunga, bittra, hårda lidanden, att
en söndersliten själ ofta ger sig luft i de ord han diktar. Ju större kalk,
ju större erfarenhet, ju rikare själ! Man läser och man häpnar. Hos mig
blixtrar alltid den önskan fram att en enda gång få se denne man som
skriver så. Vilket djup av sanning ligger icke i Människans Stod! Men
varför skall jag bedöma — jag, som icke förstår. Ett vet jag dock att
mig anslå hans tankar, hans fantasier! till och med det man icke kan gilla
1 E. Nervänder, Blad ur Finlands kulturhistoria s. 86 f.
2 Berta Edelfelt, Ur en gammal dagbok s. 102,105. — Det är betecknande,
att Runeberg icke godkände den lära om den mänskliga kärlekens ringa
betydelse för människan och nödvändigheten av ett uppgående i Kristus, som
utgör grundtanken i Almqvists uppsats — eller snarare sagt predikan. Man
skulle också förstå, om han kände sig främmande för Almqvists sats, att det
som i lynnet går i »det ytliga, grunda dur» blir »slamrande, flackt leende,
förföriskt» (Imp.-oktaven s. 170).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
