Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 137
pröva fäster sin stämpel på en okänd sak), invänder red. att, om de
heligaste mänskliga försäkringar ingenting betydde, ägde ju ej heller en domare
rätt att avhöra vittnen, då vittneseden stundom missbrukats, och inleder
denna invändning sålunda: »Utan tvivel kommer det-går-an-systemet ännu
i sin helhet att vetenskapligen granskas och vederläggas, så framt man icke
anser det vara vederläggning nog att låta det glömmas. Hela denna lära
utgör, om man avser från den obestridligt glänsande framställningen, ett
bedrövligt bevis på ett snilles irringar, och: ’Ju högre bergets spets, dess
brantare därunder’». Ett par andra reservationer göras i noter, och då
framställningen av Almqvists teori nått sitt slut, konkluderar referenten:
»Det förestående må vara nog . .. Föremål kunna vara obehagliga i och
för sig själva samt vidriga för andra, men likväl skänka betraktaren ett
visst intresse, i följd av sanningens noggrannare belysande. För Almqvists
skull, måhända även för en och annan av hans beundrare, hade det
visserligen varit önskvärt att den ifrågavarande läran hade uteblivit; den
förtjänst har den likväl att på det tydligaste framhålla, att varje äkta
förbindelse är Nött en tom ceremoni, där ej ren andlig kärlek finnes
makarne emellan. Men stor är likväl författarens förvillelse, då han tror,
att en sådan kärlek allmännare förekomme, så framt ej vigsel vore.»
Artikeln slutar med citat av Geijer (Literatur Bladet 1839, s. 240, not), som
går ut på att »man äger ej snille, för det man är galen».
Några dagar efter det denna uppsats stått att läsa i den lilla
tidningen, bragte den underrättelsen om katastrofen.
IV.
De första meddelandena kommo genom resande till Finland.
Midsommardagen begynte rykten om händelsen kretsa i Borgå.
De nådde några personer bland Runebergs omgivning, men icke
honom själv. Han skulle följande dag begiva sig ut på sin första
och enda resa till Sverige: man visste, att ett av hans mål var att
träffa den högt beundrade skalden, och man ville icke oroa honom
och fördystra avfärdens ljusa perspektiv. När Runeberg följande
dag redan jämte sin reskamrat satt i schäsen, som skulle föra
honom till Helsingfors, ansåg sig en av vännerna dock icke kunna
förtiga vad han där i alla fall skulle få veta och förtalte honom
ryktet. Runeberg blev tyst och allvarlig. Sedan han suttit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
