Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck: Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYDBERCxS NARKISSOS-MYT OCH NÅGRA
PRINCIPIELLA REFLEXIONER
AV
ANTON BLANCK
Viktor Rydbergs tolkning av Narkissos-myten, framförd genom
Hermione i "Den siste athenaren", har alltid hållits för något av
det intressantaste, djupsinnigaste och mest poetiskt förandligade
i diktarens verk. Pontus Wikner, för vilken vår litteraturs
vackraste och mest fulländade roman blev en religiös uppenbarelse,
har spunnit vidare på temat. Narkissos-dikten på prosa hör till
det mest klassiska i den svenska idealismens helgedom. Senast
har Albert Nilsson i "Svensk romantik" gjort Rydbergs
myt-tolkning till föremål för en fin utläggning. Utan att säga för mycket
kan man lugnt påstå, att vi här ha att göra med någonting för
upphovsmannen utomordentligt typiskt, någonting centralt i hans
verk och någonting som för vår litteratur och kultur haft verklig
betydelse. Det torde finnas mycket få bildade svenskar som icke
under de känsligaste åren drömt drömmar över Rydbergs platonska
Narkissos och hans öde.
Stället i romanen lyder som bekant:
Narkissos, så tyder jag denna myth, är menniskoanden. En flodgud
var Narkissos’ fader och en källnymf hans moder. Floden och källan
tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är menniskoanden född och ammad
i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga. Spåmannen
Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn lefnad endast i det fall, att
han icke lärde känna sig sjelf. Så förkunnade äfven Gud, enligt en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
