Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck: Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner 215
spontant framväxande "metod" — så skulle jag dock vilja göra
några randanmärkningar till den sistnämnda artikeln, då den synes
mig mycket representativ för ett visst uppfattningssätt. Det är
emellertid här blott fråga om några observationer.
"Diktarna äro ofta, dess bättre, tanklösa och obelästa varelser,
som genom sammanstötning med livet och verkligheten fingo den
inspiration, som skapar diktning och konst", heter det och
sedermera i ännu mer tillspetsad form: "en skald är ofta mer påverkad
av sin gamla dadda och hennes amsagor om livet än av de böcker,
som han under sitt senare liv råkat läsa". Till sist löper
argumenteringen ut i denna paradox: "men gud vet, om icke
garderoben och skafferiet, framför allt vad som icke finns där, spela en
lika stor roll för diktaren som bokhyllan". Man lägger märke till
hur fullständigt generellt och reser vationsfritt särskilt denna sista
sats om "diktaren" är formulerad. Och dock gives det en så
oändlig mångfald av poeter. Man torde få försöka åstadkomma en
historisk förklaring av detta egendomliga förbiseende, denna
utomordentliga ensidighet hos vår kritiker. Förklaringen är icke svår
att finna; man möter här en lätt igenkänd romantisk idé, som
första gången på allvar introduceras i den europeiska kritiken av
poeten Edward Young i hans ryktbara lilla skrift "Conjectures ön
original composition". Den verklige skalden, "originalgeniet", är
naturens son, som hämtar inspirationen ur sitt eget bröst, en
Homeros eller Shakespeare. Sådan är poeten, men de som läsa i
böcker, hålla sig till erkända mönster, imitera de gamle, de kunna
ej göra anspråk på namnet. Det är detta förhärligande av
naturskalden, som vi återfinna hos all romantik, och som faktiskt har
påverkat hela det allmänna uppfattningssättet under långliga tider.
Det är Youngs och Sturm-und-Drang-tidens romantiska
"originalgeni", som figurerar ännu år 1922 hos den moderne svenske
kritikern, när han talar om diktarna som dess bättre tanklösa och
obelästa varelser, helst illa klädda och svultna.
Men den svenske litteraturhistorikern kan tyvärr icke undgå
att lägga märke till, att ett ganska avsevärt antal av de stora
diktarna inom vår nyare tids litteratur äro så långt ifrån "obelästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
