Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Sven Cederblad
Att Stagnelius så ivrigt hakade sig fast vid skillnaden mellan
Amanda och sitt ideal, att han inför sig själv så skarpt framhöll,
att hon ej var vad ett banaliserat språkbruk kallar »den rätta», är
psykologiskt lättförklarligt. Han har i Afsked till Lifvet visat sig
inse, att hon även hade sina svaga sidor: med ett försök till
självhävdelse förklarar han, att hon som kvinna saknar »skaldens heliga
förmåga» att se det innersta av tingen. Han kunde också i dessa
tankar, som ha något av »rönnbärsfilosofi», finna en tröst i sin
besvikelse och en avledare för sina kärlekstankar.
Den kärlekshistoria, som avspeglar sig i Stagnelii sånger till
Amanda, företer sålunda intet som helst osannolikt i fråga om sitt
psykiska förlopp, om man utgår från att den haft sitt faktiska
verklighetsunderlag i skaldens kärlek till en enda kvinna.
Bööks slutord om Amandaproblemet (monografien, s. 256) verka
överraskande och föranleda lätt, att man liksom Albert Nilsson (i
Litteraturen 1919, s. 434) efterlyser konsekvensen i hans
resonemang. Böök säger: »Om man––––––sätter i fråga, att
kärleksdrömmen i Stagnelii fantasi mycket väl kan ha burit individuella
drag, att en gestalt, ett anlete stått för honom i högre ljus än alla
andra, så är ju detta en sak, som undandrar sig alla diskussioner.
Det vore barnsligt att bejaka eller förneka». Denna sak har
emellertid Böök både diskuterat och förnekat.
I och för sig kunde ju frågan om Amandas existens synas
betydelselös, om icke uppfattningen av dikternas inre haltfullhet
sammanhängde därmed. När det gäller reflexionsdikt, kan man nöja
s. 259, noten): »Den jordiska Eros är en symbol på den himmelska och står icke
i oöfverstiglig motsats därtill». Detta kan vara sant, då det gäller den platonska
kärlekens upprinnelse, men ju mera den platonska kärleken spiritualiseras,
differentieras den från den jordiskt sinnliga. Och detta gäller i Stagnelii fall. Det
är icke Albert Nilsson, som först logiskt distingerat mellan Amanda och den
himmelska uppenbarelsen, utan Stagnelius själv. I hans ovannämnda dikter är
klyftan mellan den himmelska kärleken och den »kärlek, som är hatets broder»
djup. Att bortse härifrån är att bortse från Stagnelii eget vittnesmål, från hans
personliga bikt. — På övriga tvistepunkter behöver jag ej ingå. Det »dilemma»
för Albert Nilsson, som Böök anser olösligt — det rör Stagnelii akademiska
prisdikt Sång Ull Qvinnorna i Norden — har Albert Nilsson utan svårighet lyckats
reda sig ur (se Litteraturen 1919, a. a., s. 419). Dock anser jag, att Albert Nilsson väl
hastigt dragit slutsatsen, att den kvinna som Stagnelius besjunger i den sena
dikten Mig fostrade, i nardusriha ängar (II: 216) icke kan vara Amanda. Amanda
har nämligen alltid skildrats som svartlockig, varemot den »Nordens Quinna», som
omtalas i den nämnda dikten, bär »ljusa lockars gulltiar». Här har nog »språkets
makt över tanken» spelat in, då det var fråga om hårfärgen. I detta fall är jag
ense med Böök (monografien, s. 254).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
