Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: En obeaktad uppsats av Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En obeaktad uppsats av Strindberg 91
visar honom sysselsatt med en konst, som grundligt åsidosatt hans
tidigare estetiskt naturalistiska principer och intellektualistiska ideal.
Konstnären, som enligt detta nya program i diktandet kopplar av
sitt medvetande, uppger alla bestämda intentioner och överlämnar
sitt arbete åt den rena slumpen och åt mekaniska yttre
tillfälligheter, det är knappast Strindberg 1890, författaren av »I
havsbandet». Man märker här, hur han vill vara med om att inaugurera en
ny konst, »Tart à venir», som han vädrar bakom den symbolistiska
målningen och diktningen — uppsatsen nämner Maeterlinck och
betonar ordklangernas betydelse som stämningsutlösande faktor,
»intermédiaires entré des notions, des idées, des images». Han ägnar
sin beundran åt det konstverk, som nästan avsiktligt strävar till en
dunkel, irrationell, nyckfull konception och utformning, som
appellerar till betraktarens medskapande fantasi och ger honom ett
mystiskt intryck, växlande efter läggningen eller den tillfälliga
dispositionen; det konstverk, som icke är naturalistiskt fastlåst en gång
för alla utan meddelar skiftande, vaga stämningar, »ainsi toujours
nouvelle, changeant d’après la lumière ne lassant jamais, sans cesse
rajeunie avec le don charmant de la vie». Hur dessa idéer omsattes
i praktiken, visa några Strindbergs målningar från denna tid, och
åtskilligt i hans senare diktning, såsom Drömspelet, bär vittne om
en dylik beräknad mystifikation.
Denna vädjan och tilltro till slumpen, den tendens att finna en
mening i omständigheternas spel och kombinationer, som röjer sig
i uppsatsen, bottnar väl emellertid djupare i Strindbergs
personlighet än en blott teoretisk spekulation. Här förebådas
Infernodiktarens själsläge. »Makterna» blir det nya namnet för vad han kallade
slumpen, då han ännu vägrade tro på det övernaturliga. Även
»makterna» äro konstnärligt verksamma. Strindberg berättar i
»Inferno» om, hur kolstyckena i den halvförbrända brasan anta
fantastiska figurer, bli »mästerverk av primitiv bildhuggarkonst»
och hur det hopknycklade örngottet på ett mystiskt sätt modelleras
till människohuvuden. Han ser i dessa företeelser en uppenbarelse
av andarna, men fortsättande tankegången från uppsatsen 1894
kallar han det också »en ny konst upptäckt, och en efter naturen».
Är nu icke mystikern Strindbergs verklighetstolkning en smula
improviserad, halvt medvetet subjektiv så som hans position är det i
nedanstående opus, när han låter sig ledas av flyktiga, tillfälliga
impressioner, älskar de dimmiga konturerna och spjärnar emot, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
