Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 111
an das Geschätzte anzusetiliessen sucht; er verschleiert seine
Yor-liebe für asiatische Dichtkunst und gibt mit gewandter
Bescheiden-lieit meistens solehe Beispiele, die er lateinischen und griechischen
hochbelobten Gediehten gar wohl an die Seite stellen darf.» Även
hos en så pass sen och avancerad förmedlare av österländsk
diktning* som Hammer finner man niangu spår av en dylik metod;
noterna i hans Hans-översättning* vimla t. ex. av parallellställen,
hämtade från antika poeter, och särskilt uppbådas Horatius vid
varje tänkbart tillfälle för att skänka sin auktoritet åt den persiske
skaldebroderns anakreontik. Där låg 1700-talets klassicitet bakom,
liksom i Schirin 1700-talets romantik. För en vanlig läsare hade
Hammer i alla händelser i Schirin gjort vägen till det medeltida
Persiens diktnejder bekvämt banad, och Atterbom, som här fann
Nizami ställd i linje med välkänd italiensk renässansepik och med
Wieland, kunde, utan att stötas av det exotiskt främmande, på en
bred flod av kåserande stanzer segla in i underlandet. Någon
verklig diktare har icke nyskapat Schirins kärleksöden, och den
oförnekliga formtalangen kan icke förtaga intrycket av ett utdraget
och omsägande machverk. Den pretentiöst spirituella pratsamheten
prövar tålamodet ej mindre än det beständiga analyserandet av
olika känslotillstånd, och en moralisk sonstik, som gör maktlösa
försök att förena det frivola och passionerade med ett obestämbart
sentimentalt humanitetsideal, förvirrar och irriterar. En icke
orientalist utan kunskap om Hammers källor vågar naturligtvis icke äga
någon avgjord mening om vad som är gammalt och nytt, äkta och
oäkta i dikten. Att Hammer i hög grad tummat på stoffet är
emellertid klart. Han bar tydligen på en icke ringa portion litterär
fåfänga och ville briljera för egen del, ej anspråkslöst dölja sin
person bakom den gamla berättelsen. Persien i Schirin är ännu
på 1700-talets vis till hälften en orient som pikanteri, en orient
presenterad för en västerländsk publik av en behagsjuk kåsör.
Schirin för med sig samma obehagliga bismak av mondän
salongspoesi Psom senare Moores Lalla Rookh; den wienske lärde och den
irländske skalden framtrolla båda ett österland, vars skönheter och
kuriosa samlats från alla håll och bjudas i sammanträngd form likt
en essens. Man har instinktivt på känn, att Atterboms hårda
omdöme om Hammer som en fåfäng gäck icke saknar sanning, och
det lilla draget med den sirliga parfymerade handskriften, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
