Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Carl Santesson
österut, om det än knappast kan visas ha burit några frukter för
Lycksalighetens ö. Han kände personligen en av riktningens förare,
Ruckert, och hämtade, liksom dessa övriga Persienfarare, mycket av
sitt vetande om orienten ur olika arbeten av Hammer. Emedan han
själv stått vid vissa av strömningens källsprång, måste den kommit
honom naturligt i möte.
Redan i Iduna-recensionen nämnes riktningens första och största
verk, West-östliéher Divan — »det nyaste profvet att denne
skaldernas konung icke kan föråldras», säger Atterbom.1 Men Goethes
hänförande friska skapelse med dess dubbla klangbotten av orientalisk
allusion och personlig upplevelse bar i sitt förhållande till
österlandet alltför mycket den geniala subjektivitetens stämpel för att
rätt kunna förmedla österns diktstoff. Det finnes ej heller något
tecken på att West-östlicher Divan influerat sagospelets lyrik.
Enbart det faktum att Goethe med sin diktsamling trädde fram vid
Hafis’ sida för att förnya och kröna en gammal orientalisk litteratur
måste emellertid i högsta grad fängsla Atterbom, liksom verkets
konstnärliga och filosofiska princip, föreningen av orient och occident,
direkt måste vädja till romantikerns smak för det syntetiska.
Det var Atterboms vän från Italien och Wien, Friedrich
Ruckert, som skulle föra Goethes poetiska orientalism vidare och
bliva den västöstliga strömningens mest representativa namn. Den
decemberdag år 1818 då Ruckert vid Atterboms sida introducerades
hos Hammer i Wien blev avgörande för hela hans framtid; i
Hammers bibliotek började de studier, som småningom förde honom till
en professorsstol i orientaliska språk, som gav hans skaldebegåvning
riktningen österut och, tack vare föreningen hos honom av naturlig
formvirtuositet och filologisk lärdom, skapade en av den tyska
litteraturens allra yppersta översättare av österländsk diktning. Ett
brev från Ruckert till Atterbom (Ebern, 4 augusti 1819) påminner
vännen om samvaron i Wien. Ruckert skriver här: »Erinnerst du
didi des Folianten von Hammer, voll persischer Kratzfüsse auf
nieinem Tisch, das Shah Name des Firdusi enthaltend? Hammer
hat es mir mit hieher gegeben, und ich deshalb es ganz und gar
abgeschrieben, um es mit Musse zu lesen und durchzuarbeiten».^
Och han gör vidare några intressanta reflexioner om Firdausi som
1 Litterära karakteristiker I, s. 214.
2 Detta Ruckerts brev tillhör, liksom det följande, fröken Hedvig
Atterbom-Svenson, som haft vänligheten att låta mig taga del därav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
