Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Carl Santesson
Senare än med Ruckert men dock innan sagospelet fullbordats
trädde Atterbom i en viss förbindelse med August von Platen, genom
sin ghaseldiktning en av de främste bärarna av den västöstliga
strömningen ’i sitt hemlands litteratur. Det var uteslutande en
förbindelse i andra hand genom gemensamma vänner, Ruckert och
Atterboms kusin Per Ulrik Kernell. Platen sökte lära sig svenska i
Ruckerts exemplar av Poetisk kalender, och Ruckert meddelar
Atterbom (Koburg, 10 april 1824), att den förre »mir deinen
Almanach fast ganz auseinander gelesen». Själv skickade Platen, såsom
förteckningen Över Atterboms boksamling visar, den svenske skalden
ett presenthäfte av sina Sonette aus Venedig, och samma förteckning
upptager likaledes, jämte andra senare saker av Platen, Neue
Gha-selen (1823). Atterbom synes alltså ganska tidigt ha stiftat
bekantskap med Platens sköna och formstränga ghaseldiktning. Att
karakterisera denna eller överhuvud giva någon ingående bild av Goethes
och den tyska romantikens orientpoesi skulle föra alltför långt; här
ha endast i största korthet fasthållits de namn och verk, vilka
bevisligen kommit inom Atterboms synkrets. Det behöver knappast
särskilt påpekas, att den svenske diktaren aldrig såsom den lärde
Ruckert eller den i persiskan en smula bevandrade Platen inlåter
sig på något experimenterande med österländska versformer; Goethe
gjorde det knappast heller, och till och med Hammer gav i sin
Haüs-översättning ett mycket svagt begrepp om den persiska lyrikens
rimkonster, ej sällan använder han sig av distika, annars ofta av
en i strofer uppdelad prosa.
Det är sedan länge känt, att den persiska poesiens myt om
näktergalens obesvarade kärlek till den sköna men gäckande rosen,
ovisst på vilka vägar, letat sig fram till den unge Atterboms Rosen,
om än reflexen förefaller ganska blek. Det ligger vidare i öppen
dag, huru i Lycksalighetens ö samma tema ånyo upptagits till en
lyrisk förnyelse i stor stil. Däremot har det personliga och det
litterärt övertagna, nu närmast det genuint persiska, i denna
ros-och näktergalsfabulering aldrig vägts mot vartannat och motivet ej
blivit sett mot bakgrunden av Atterboms beläsenhet »in litteris
persicis». Ty det är utan tvivel en betydande skillnad mellan vad
skalden visste om och associerade med dessa ting år 1811, då Rosen
diktades, och tio år senare, när Lycksalighetens ö påbörjades. Under
den mellanliggande tiden faller ju i Tyskland en vetenskaplig och
litterär renässans för orientintresset, och den utifrån återvändande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
