Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 159
naturfägring, persisk dikt eller sägen röra sig inom det poetiskt
allmängiltigas gränslinjer. De destillera fram en avgjord österländsk
essens, men de kunna tjusa även den läsare som icke känner till
de olika ingredienserna och vet var de insamlats. De bilda inga
lösa prydnader på diktionens yta, de ha fullkomligt assimilerats med
formen och kräva knappast någon kommentar. Här ligger
delvisskillnaden mellan det exotiska i Östans sång och exotismen i
Moores Lalla Rookh (1817). 1700-talets deskriptiva manér lever ju i
hög grad kvar i Moores versberättelse, och en av dennas största
svagheter är just det beständiga kommenterandet: mot varje
anspelning på någon orientalisk sedvana eller något färgrikt och
egendomligt drag ur österns fauna och flora — och Moore betjänar sig
genomgående av allusionen, då han beskriver — svarar en not, ofta
en uppgift lånad ur en av de otaliga reseskildringar, som voro
skaldens främsta källor. Lalla Rookh blir med sina noter ställvis ett
helt kuriositetskabinett av exotiska ting och särskilt en icke
föraktlig naturaliesamling av sällsynta fåglar, blommor och frukter. Att
Atterbom, då han diktade Östans kväde, kände till Lalla Rookh är
icke helt osannolikt. Detta sällsport artificiella, falskt känslosamma
och falskt retoriska modepoem var en europeisk succés och åtnjöt
även hos oss från 1820-talets mitt, då Scotts och Byrons verk vände
den svenska publikens blickar mot England, en livlig beundran. En
litteraturöversikt i Svea 1826, säkert av Atterboms hand, talade om
»en af samtidens ljufvaste skalder, den vidtfrejdade Moore» och
berömde dennes »lena och smidiga diction».1 Atterbom delade med
andra ord sin samtids höga uppskattning av den irländske
salongspoeten och man kan förstå varför: det ljuva, lena och smidiga hoa
Moore, det söta och smältande som särskilt framträder i de
sångbara partierna av Lalla Rookh vädjade omedelbart till något
besläktat hos honom själv. Men trots en oförneklig frändskap på
denna punkt, och trots vissa överensstämmelser i exotisk kolorit torde
Ihälla Rookh ej influerat varken Östans sång eller sagospelet i övrigt;
antagligen är vindkvädet dessutom tillkommet tidigare — möjligen
redan 1821 — än Atterbom stiftat bekantskap med Moore. I varje
fall leddes Atterbom vid skapandet av Östans sång av en säkrare
instinkt för hur ett exotiskt stoff borde behandlas i västerlandet,.
1 Svea X, 2, s. 276. Atterboms anmälan gällde Vitalis’ översättning avr
Paradise and the Perl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
