Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg: Fiktionskaraktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 Olle Holmberg
karaktär, och ju intimare vi försöka ta ställning till verket, desto
handgripligare precisera vi denna karaktär för oss. Diktaren ger
karaktär åt, karakteriserar den verklighet han skildrar, läsaren
åt den dikt han söker bedöma. Fiktionskaraktären formas i och
med den spontana, mer eller mindre vaga och oformulerade
värdering, som varje vittert verk avkräver sin mottagare. Ha vi lånat
ut en pennkniv till en bekant, så fråga vi inte, då vi få igen den:
»Nå, vad tyckte du om den»? men så fråga vi om en bok, och
varje motiverat svar på denna fråga måste bli ett försök att teckna
bokens fiktionskaraktär. Att värdera något, inte för vad det är för
något annat utan för vad det är i sig, det är mer eller mindre
detsamma som att förmänskliga. Att ta ställning till är att
»karakterisera», d. v. s. att ge karaktär. Man karakteriserar inte en sko
eller en pennkniv eller ens en maskin, men man karakteriserar en
människa och en bok. Man karakteriserar det som är självändamål,
och liksom människorna för 1800-talets moraliska doktrin äro
självändamål, så äro böckerna det för dess estetiska. Naturligtvis kan
man i teoretiskt eller praktiskt syfte abstrahera från böckernas
krav på att värderas och karakteriseras, men kravet kvarstår i alla
fall. Naturligtvis behöver inte heller denna karakterisering på
minsta sätt medvetet övergå i personifiering. Domaren
antropo-morfiserar inte sin »juridiska person» till en individ med mustascher
och örhängen, och smakdomaren behöver inte antropomorfisera den
fiktionskaraktär, vilken som aning och impression har stannat i hans
medvetande efter läsningen. Skapandet av en personifierad
fiktionskaraktär är stundom många års och många läsares verk, frukten av
många motiverade ställningstaganden. Det är många
karakteriseringar av Grösta Berlings saga som ha visat oss verket som en
blandning av Bellman, backfisch och sierska; det är många
ställningstaganden till Schillers dikter, som ha givit oss bilden av en ädelr
manlig gestalt med grekisk profil och blonda lockar och ett
tankfullt vemod över pannan; det är i värderingarnas spontanta akter,
som den tegnérska diktens fiktionskaraktär har trätt emot oss som
en krigare och en domare, högstämd och hånfull; det är i
bedömandet av de homeriska dikterna som vi ha haft dem inför våra
Ögon som en halvt antropomorfiserad fiktionskaraktär, om vilken
det har kunnat sägas att
vi se hur ådran bultar vid hans tinning
och Iliaden är lians stora namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
