Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Henry Olsson
muleringen, att denne »merendels har — ibland oss och flera fått
vara ensam af sin mening; men denna gången är jag nästan
öfvervunnen, ehuru icke mer än til hälften» (s. 87). Det kan nog inte
hjälpas, att den nämnda debatten, där icke två ha samma
utgångspunkt, rätt mycket verkar teologisk förbistring. Detta synes
emellertid icke ha saknat motsvarighet i förhållandena bland huvudstadens
och universitetens religiöst intresserade kretsar under denna den
kvardröjande neologiens tid. Trots de ledandes renlärighetsiver
synes nämligen både på samhällets höjder och i den lärda världen
mycken sektreligiositet ha levat kvar och frodats vid sidan av den
gamla lutherska lärouppfattningen. Då Peter Wieselgren en tid
under 1820-talet vistades i Stockholm och där predikade en
återuppväckt lutherdom, möttes han, enligt vad hans levnadstecknare
vittnar, av ett starkt motstånd ej blott från rationalismens målsmän
utan även från representanterna för ett varmare religiöst liv. Vilka
huvudtendenserna voro i detta fromhetsliv, framgår av en uppgift i
hans biografi, att han av sina vänner skulle ha ansetts särskilt
utvald »att i en bekännelse förena de båda sekter, som — — — då
egentligen uppburo hufvudstadskretsarnes andliga lifsintresse,
anhängarne af Zinsendorf och af Svedenborg»,1 alltså den uppgift som
även Almquist en tid grubblade på. Emellertid var det nog svårare
att i en fåra länka in så motsatta strävanden än att i anordnade
debatter vinna segrar över deras förespråkare. Från 1825 hade
Wieselgren enligt citerade arbete upprepade »tankeutbyten» såväl i
separatistiska »sällskapskretsar» som med enskilda sektreligiösa,
herrnhutarne pastor Warnke och presidenten J. Sylvander,
swedenborgaren presidenten J. P. af Billbergh m. fl. I Svenskt biografiskt
lexikon har han f. ö. själv på vederbörliga ställen inskjutit
redogörelser för dylika dispyter. I levnadsteckningen över Billbergh
berättar han sålunda efter att ha definierat hans religiositet såsom
mera moderat swedenborgsk, enär han varken följde Sturtzenbechers
ytterligheter i den swedenborgska moralteologien eller Tybecks i
dennes dogmatik.
Han tillstälde »litterära soireer» (dervid glömde auctoriteterna
conventikelplacatet), dit han inbjöd både Tybeck och författaren af
»Svedenborgaren och Lutheranen, Novell ur Stockholmska andeverlden»2
1 Sigfrid Wieselgren, Peter Wieselgren, En lefnadsteckning, Sthlm 1900,
s. 111.
2 Uppsats av P. Wieselgren i Journalen 1827, n:o 118—127.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
