Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Nya Almquistfynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 Ruben G:son Berg
sin döde mans Hamn. (— Ni Skottar skolen veta att vi i Sverige
kallar de dödas Väsenden Hamnar eller Spöken) — ja — jag önskar
en sådan Van, hälst enka, som när vi sitta tillsammans i ro i vår
kammare här på Raubinhay i mig föreställer sig sin afledne mans
spöke och tillika låter mig i henne se ett spöke af min älskade–––-,
min första hustru. På detta sätt skola vi lefva trifligt, och
underhålla hvarann med samtal och bereda oss på döden, som är lifvets
glädje1 som Ni vet. — På denna hemska inledning följde icke
heller något Svar, det var ingen af Quinnorna, ehuru de gamla de
kunde vara, som likväl ville vara ett älskat spöke åt Brasmus. Men
Svensken af skräcktes ej af tystnaden. Han geck objuden fram till
matronornas bänk och räckte sin hand åt den gamla Ernestine,
som i sin ungdom varit ganska vacker och gift med en Page i
Jacob Stuarts tjenst. Tag du emot min hand! sade Jägaren — du
Ernestine har varit behaglig som ung det har jag hört och du är
ännu vacker som Hamn betraktad. Jag tror att jag icke heller är
ful; fast en person en gång sagt mig att jag har ett drag af
enfaldighet kring min mun: min öfre läpp kan vara litet lång, men
min k. Ernestine, vi böra ej räkna så noga med hvarann. Jag har
ett godt bröd i Herr Johns tjenst; jag skjuter ännu säkert: du
skall hafva godt på ålderdomen hos mig, och om du vill berätta
mig Sagor om Quällarna, samt låta mig älska dig som ett minne
af min hustru, låta mig anse dig för en Marmorsten ofvanpå min
hustrus Grift, som jag kan omfamna i stället för den verkliga, som
hvilar osedd inunder — om du vill alt detta, så stig upp här från
Bänken, och säg ifrån inför denna högtidliga Folk2, att du vill
vara min hustru. — Ernestine hade den skottska egenheten att ej
misstycka en sådan slags kärleksförklaring. Hon var, när hon
uppsteg, verkligen så hvit i sitt åldriga ansigte, att hon ej illa passande
kunde liknas vid en marmorsten, såsom Jägaren sagt: hennes
ögonbryn, ögon och mun voro mörka3 drag på denna slags marmor,
hvilka kunde liknas vid Inskrifterna på monumentet, Inskrifter
tydande forntida kärlek, förfluten eld.4 — Hela Samlingen uppsteg,
omringande med bifallsrop de gamla, som5 lofvade hvarann att vara
ett par. — Folket har kallat denna händelse Tuppens förlofning:
1 ä fr högsta glädje
2 ä fr Samling
3 ä fr punkter
4 ä fr begrafven kärlek, forntida eld
5 ä fr och voro vittnen hur de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
