Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min son på galej an och den komiska resebeskrivningen 223
kan anföras. När Finland lättar ankar, anställes en givande jakt
efter »skepps-råttor» (s. 24), vilka emellertid visa sig vara iklädda
både kjolar och vita strumpor och beskrivas närmare på följande
sätt: »De likna aldeles fruntimmer, ända fra hiässaii neder til
fota-biellet, lia ögon, öron och bröst, gå på två ben, äro mycke tarna
och sofva gärna på ryggen, som andra människor. I London är
släktet ganska väl bekant under namn af Ladies of pleasure ...» I
stil härmed för Argus fram sin petit-maitre på scenen: »Här finnas
wissa Diur, som ha Hufwud, ögon, öron etc. som Menniskior, Bröst,
Armar, Lif, Lår, Ben etc. som Menniskior, än mer: desse Creaturen kunna
tala, siunga, äta, dricka, sofwa etc. som Menniskior» o. s. v. (Il, s. 329).
Eedan de korta citat som anförts ge antydan om att
gemenskapen sträcker sig till själva stilen. Ur Dalins pittoreska
springande prosa, som hämtat sina naturliga äktsvenska tonfall från det
vardagliga talspråket, har Wallenbergs framgått som konsekvens.
Båda kräva sin rätt att tala rent språk i enlighet med Boileau’s
regel »J’appelle un chat un chat et Eollin un fripon», att »gifwa
all ting sina tilbörliga Färgor och Namn» för att tala med Dalin
(Argus, 1, s. 223; jfr Levertins Wallenbergessay, s. 39).l Men
Wallenbergs lynne behövde annat svängrum, och han var
lycklig nog att få skriva obunden av varje censur, även av den
som hänsynen till en större läsekrets utövar. Eftervärlden har
allteftersom upplagorna följt varandra släppt alltmera efter på
anständigheten och lämnat vår klassiske humorist en
oinskränktare rätt till frispråkighet än han själv skulle ha unnat sig
utanför vänkretsen. I stilens impressionism, i smidighet och
slagkraft har lärjungen vida överträffat mästaren. Dalin hör icke till
de benådade som lämna sin hemliga signatur i varje mening —
Wallenberg gör det. Den förre har funnit sina oefterhärmligaste
tonfall i härmning av andras stil, i folksaga, folkvisa, dialog, brev,
den senare är alltid sig själv, även i sina parodier. Han är det
till den grad, att hans stil nästan verkar som en anakronism i sitt
århundrade och ännu efter 150 år spritter av liv. Tiden har farit
annorlunda fram med dem: över den enes verk har den lagt ett
höljande dammtäcke, över den andres en förnäm patina, som icke
1 Även Holberg försvarar gärna sina fria uttryck. Så i företalet till
Epigrammen, där f. ö. samma Pliniuscitat anföres som i Wallenbergs Företal (s. 77):
»Porro vocum naturalium simplex men tio non est obscena. Obscenum est quod
bonis moribus convicium facit ac ad libitudinem stimulat». Förklaringen liar en
annan säkerhet än Wallenbergs något stapplande ursäkt för sin plumphet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
