Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Sven Cederblad
Palmblad förklarar också i ett meddelande till Brockhaus (anfört
av Euben G:son Berg i Samlaren 1924, s. 47):
Er suchte im Weine, später im Branntweine Betäubung seiner
körperlichen Leiden und Belebung seines ermatteten Geistes.
Palmblads kronologiska indelning av Stagnelii dryckesvanor
synes icke vara gripen ur luften, åtminstone om man ej pressar
hans ord för hårt. En övergång från vin till grovsprit, från det
lätta anakreontiska, kulinariska vinruset till det tyngre, kraftigare
men också mera makabra brännvinsruset, som i högre grad är
självändamål, kan man skönja i Stagnelii både liv och diktning. Av
de många vittnesmål om att Stagnelii »diet» mot slutet av hans
liv »ej var den bästa», som Böök anfört från olika källor,* må här
blott citeras det kanske mest preciserade. I Nykterhetsvännernas
Tidning för januari 1848 berättar Peter Wieselgren om ett sitt
besök i Almquists sällskap vid Stagnelii grav:
Då jag kom till Stockholm, ville jag kyssa blomstren på Stagnelii
nyss uppkastade graf och gråta tacksamma tårar för alla de
njutningar, han gifvit mig; vännen L. A. visade mig till grafven, men nämnde
med sorg, huru skalden var så förfallen till slut, att han måste draga
sig ifrån honom derföre att han (A.) var för äckelmagad: St. kunde
utdricka V2 stop finkel om dagen och var då ej angenäm att besöka.
I sin ungdomsdiktning har Stagnelius ofta besjungit både vinet,
vinerna och vinguden. Två dikter (båda daterade 1814) bära
rubriken Till Bacchus (I: 283 och 285). Ej sällan ha Stagnelii
backa-naliska dikter med sina snabba, ofta tretaktiga rytmer en så
eggande mousserande stämning, att man undrar, om de ej diktats
under vinrusets lätta yrsel. Men trots alla hans upprepade
önskningar, att den bägare, han tömt om kvällen, må »stå full om
morgonen» {Solen och Bägaren, I: 120), så är dock hans kärlek till
vinet framför allt gourmetens. Detta förråder sig i hans utsökta
ordval. Han talar om vinets »pärlande nektar» (I: 122), »eldigt
Konstantia» (I: 148). om gudarnas »rosenkrönta viner» (I: 281),
»söta nektarviner» (I: 383); när han vill betona källvattnets
porlande friskhet, griper han till ett uttryck som:
Skummande viner i källsprången rinna.
(I: 236).
1 Se monografien, ss. 205 ff., 446, 524, 543.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
