Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Sven Cederblad
och duvan åt de öländska strandfåglarna, så har också vinet utträngts av
brännvinet i Stagnelii dikt: det litterärt romaneska och importerade
får vika för det alldagliga svenska. Tagen en smula cum granö salis,
har övergången från vin till brännvin en biografisk motsvarighet,
liksom Thorstens kallbad på ett ganska burleskt sätt korresponderar
med ett liknande, som den berusade skalden så när hade fått i
Strömmen.1
Att Stagnelii dryckesvanor verkat i hög grad förstörande på
hans nervsystem och själsliv, är självklart. Alkoholens psykiska
verkningar behandlas längre fram.
Men Stagnelius synes, att döma av en ihållande tradition, ha
tillgripit ett ännu fördärvligare njutnings- och bedövningsmedel än
spritdryckerna. Från många håll omtalas, att Stagnelius till
övermått använt opium.
G. H. Mellrn säger i Svenskt Pantheon (1833, s. 96):
Ett organiskt fel i hans kropps-konstitution (hjertat lärer hafva
varit för stort) förorsakade honom de bittraste lidanden, och han måste
döfva dem med opium, hvilket han förtärde i starka doser, och som
väl äfven bidrog att öfverspänna hans lynne.
Atterbom, Eichhorn och Böttiger ha liknande uppgifter om
Stagnelii opiemissbruk och ange även, att doserna blivit ökade mot
slutet av hans liv.2 Det är nog försiktigast, att som Böök
(monografien, s. 219) lämna frågan, om de blott upprepa Mellin eller ha
fått mera autentiska upplysningar, öppen. Men när Böök förklarar,
att Mellin är den förste, som framkommit med uppgiften om
Stagnelii opiebruk och att det »egentligen är på Mellins auktoritet, som
hela påståendet vilar» (a. a., ss. 218, 219), förbiser han, ehuru i
övrigt böjd att tro på traditionerna om Stagnelii opiebruk, att
uppgifterna om Stagnelii användande av opiater bekräftas av ett
uttalande av Emil Key i dennes Minnen (I, ss. 38, 39), utgivna av
dottern Ellen Key, ett uttalande, som Böök anför i annat
sammanhang (a. a., s. 446).
Emil Key vistades i sin ungdom på Byssbylund, beläget två
mil norr om Kalmar. Han hörde där åtskilligt berättas om skal-
1 Se Bööks monografi, s. 524.
2 Atterbom, Strödda bidrag till svenska vitterhetens häfder 1848, s. 13,
Litterära Karakteristiker II, ss. 44, 45; Eichhorn, Lefnadsteckning, s. xxx (i
Samlade Skrifter af Erik Johan Stagnelius, 1868); Böttiger, Minne af skalden Erik
Johan Stagnelius, Sv. akad. handl, ifrån år 1796, del 47, s. 81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
