Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eomantikern Stagnelius 43
tilltag-ande introspektion. Hos Stagnelius liksom hos andra mystiker
möter man ofta maningen att i det inre söka upplysningen, lyckan,
det sant varande, att i hjärtats mikrokosmos återfinna makrokosmos.
En sådan centripetal narcissitet är utmärkande för mystikerna, och det
är denna mystikernas egocentricitet, som Freud, Jung, Morel och
deras efterföljare fatta som autoerotism (»Introversion der Libido»)
— det är väl dock ej nödvändigt att se något speciellt
sexualbe-tonat i detta själstillstånd.1
Valet mellan jordens njutningar och himlens skedde ej utan
smärtsam slitning:
Ve den hvars själ sin egen gudom känner
Och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.
[Narássus, 1: 382).
I Stagnelii författarskap från Saronsliljornas tid (1819—1820)
är det ej blott den teoretiska åskådningen, som till sin art och
litteraturhistoriska upprinnelse är mystisk, också hela det
personliga känsloliv, vari Stagnelii världs- och gudsuppfattning bottnar,
är mystikerns. Stagnelii teosof! är icke lättköpt. Hans
världsåskådning är visserligen frukten av studier i samtida romantisk filosofi
och i gnosis, men den är också vunnen genom religiös själskamp.
Framför allt är den framgången ur den intensivt kända
erfarenheten av den mystiska trancen.
Henri Delacroix, som i sitt verk Études d’histoire et de
psycho-logie du Mysticisme (Paris 1908) med mera intim analys än kanske
någon annan sökt klarlägga mystikernas själsliv, urskiljer (a. a.,
s. 346) i deras själstillstånd fyra faser: 1) en period av oro och
tvivel, 2) en plötsligt inbrytande extas, fylld av outsäglig lycka,
ett visionärt tillstånd, då själen skådar Gud och den högre världen
samt upplever föreningen med det gudomliga, 3) ett skede av
djupt plågsam depression, då den nyss hänryckte vaknar upp och
känner sin övergivenhet och nöd, samt 4) en stämning av
oändlig frid.
I Stagnelii teosofiska poesi möta dessa själstillstånd. En del
dikter innehålla ett av dem, andra rymma flera, många skildra
övergången mellan dessa själstillstånd. En av de dikter, som skildra,
1 Narcissiteten behandlas av Feeud, Zur Einführung des Narzissmus
(Jahrbuch der Psychoanalyse, Lpz. u. Wien 1914), och av Möbel, a. a., s. 321.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
