Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 55
Men vid dess sida strax jag som en blixt mig ter
Och störtar gammen lik på skogens dufva ner.
(I: 159).
Vällust och grymhet i nära förening1 äro också huvuddragen i
Rheinfels’ karaktär. Hade månne Stagnelius skapat denna gestalt,
den passionerade cynikern, som ställde sin dotter inför valet att
hänge sig åt honom eller låta sin moder dö, om han inte haft
böjelsen för sensuell grymhet gemensam med honom?1
Innan denna psykiatriska undersökning avslutas, torde det vara
skäl att peka på vissa hypomana drag i Stagnelii psyke, som kunna
lämna en förklaring till en integrerande beståndsdel i Stagnelii
teosofiska åskådning, nämligen till hans föreställningar om »minnet»,
hans platoniska anamnesislära, som oupplösligt är förknippad med
hans tro på människosjälens avfall från och återförening med det
gudomliga.
1 Jag använder för detta fall försiktigtvis frågeformen. Det torde knappast
finnas mera svårbesvarade spörsmål än frågorna, om och till vilken grad och i
vilka avseenden en författare är identisk med sina figurer. Endast den
fullkomligaste förtrogenhet med författaren i förbund med den varsammaste och mest
skarpsynta intuition för härvid till resultat, vilka dock alltid måste bli svårbevisade.
I studien Den nyaste Stagneliusforskningen (Nord. Tidskr., 1924, s. 503) har Albeet
Nilsson ifrågasatt riktigheten av min mening, att Stagnelius med Albert och
Julia sökt förhärliga den sinnliga kärleken. »Stagnelius har snarare velat visa,
huru den sinnliga kärleken bevarar sitt välde Över den människa, som är dess
slav, även efter döden och störtar henne i avgrunden». Det torde vara omöjligt
att fastställa, vilken’ tolkning som är den riktiga, Albert Nilssons, enligt vilken
Stagnelii andescen snarast är en objektiverad exemplifikation av en Swedenborgsk
tes, eller min, som låter skalden mera ivrigt och helt delta i de älskandes
kärleksrus. Den som läser Stagnelii danssånger, exempelvis Polskan (II: 18) och
Valsen (II: 20), torde kanske bli mera böjd för min tydning. Här återfinnes
Alberts och Julias likgiltighet för himmel och helvete — de älskande önska blott
att få uppleva den himmelska sällheten i varandras famn — och hela den
hektiskt blossande stämningen från andedramat. Man behöver blott citera en strof
ur denna den mest glödande och allförbrännande kärlekslyrik på svenskt tungomål:
Eos ditt hjerta vid Brudens hjerta?
Bor en själ i din varma hand?
Himmelsk vällust och afgrundssmärta
Bli till intet vid denna brand.
Solarne af himlen falla må,
Verldarne till kaos återgå,
Endast på ruinerna vi två
Tumla förente ned.
Jag är alltså fortfarande snarast böjd för att tro på Stagnelii meddelaktighet
i kärleksparets syndafall i andevärlden. Härpå tyder också, att han i Albert och
Julia inlagt en dikt, Rolig den är (II: 17), som härrör från samma tid som Polskan
och Valsen. Den av kvinnorna försmådde har drömt hetare drömmar om hädiskt
jordisk kärlek än någon annan. Med min mera subjektiverade tolkning står jag i
detta fall på samma linje som Böök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
