Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Sven Cederblad
bundenhet såg han i solrosen. Sonetten Solrosen (II: 72), ger med
spegelbildens trohet ett uttryck åt hans väsen.
Se Clytia där i blomstergården höja
Guldlockigt hufvud smäktande ur gruset.
I solens spår kring blåa himlahuset
Dess ömma blickar lågande sig böja.
Ej fjärilns dans dess k justa sinnen röja
Ej röda syskons prakt, ej västansuset,
Orörligt fästade på gudaljuset
Eldögonen med namnlös trånad dröja.
Så själarne, i kroppens fjättrar slagna
Förgäfves trängta hem till fosterlandet,
Af andeverldens Sol magnetiskt dragna.
Den mörka kraft som dem till jorden tvingar
Är starkare än gyllne kärleksbandet
Och endast döden löser deras vingar.
Med sin vanliga patetiska subjektivism har Stagnelius
återfunnit sin naturs tvedräkt i världsalltet. Klart belyses
sammanhanget mellan hans själsliga beskaffenhet och hans världsuppfattning
av en passus i hans filosofiska prosafragment (IV: 321). Stagnelius
utreder först äktenskapskärlekens betydelse för uppkomsten av ett
högre sedligt medvetande och knyter härtill några karakteristiska
reflexioner:
Men i samma ögonblick menniskans ädlare andliga natur hunnit
till [hennes] medvetande, i samma ögonblick äfven den lägre, djuriska
naturen; kärlekens äpple har på en gång gifvit henne kunskapen om
både det onda och det goda. Härigenom uppkommer i menniskans
inre en strid, hvilken som fenomen betraktad hon förgäfves söker att
bilägga, [hvadan den fortfar] genom hela hennes jordiska lif. Utvecklom
närmare naturen af denna strid. Sinnlighet och förnuft, mörker och
ljus, materia och ande kämpa i hennes inre med oförsonlig vrede, och
kampens föremål är ingenting annat än menniskan sjelf, hvilken hvar
och en af de stridande magterna, för att åtminstone på denna punkt
erhålla öfvervigten, vill tillegna sig och med sig införlifva. Så kämpa
i luftkretsen värma och köld, så kriga eld och vatten om hvarje frö i
jorden, så regeras alla organiska kroppar ömsevis af natten och dagen.
Stagnelius betonar icke blott med manikeisk skärpa den
djupgående motsättningen och väsensolikheten mellan ljus och mörker,
gott och ont. Vad som utmärker hans dualism är också
övertygelsen, att de båda principerna överallt i denna världen, i det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
