Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda i dikten och verkligheten. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Sven Cederblad
kärlek som något förflutet, talar skalden om en dröm, som lyft honom
till en högre värld och skänkt uppfyllelse åt alla hans önskningar.
Även Amanda syntes i drömmen skola bli hans. Med kärleksfull
omsorg har han penslat ut detaljerna i sin tänkta bröllopsfest:
Stjernan, som länge af moln var betäckt, framtindrade åter.
Smyckad af rosor och myrth, under syrenernas hvalf,
Glänste mitt jordlifs drömda object, den älskade tärnan;
Ömt hon mig räckte sin hand, prydd af förlofningens ring.
Öppen var templets port. Altaret af blommor bekransadt.
Klädde till kärlekens fest, änglar, i menskogestalt,
Stodo omkring oss, en väntande här. Re’n klockorna söngo,
Och till den älskade så talte min bäfvande röst:
»Kommen, o dyrkade Vän! är den festliga stunden. O, ilom
Att i den Eviges hus svärja ett evigt förbund!» —
I samma ögonblick sänker sig en »hvitslö j ad» mö ur molnet,
»Amanda lik, icke Amanda likväl», och för honom till Gud.
Också av dikten Landsbygden (II: 140), som hör till Stagnelii
teosofiska diktning och därför enligt Albert Nilssons kronologi (a. a.,
ss. 50 ff.) bör tänkas diktad omkring åren 1819—20, framgår med
fullkomlig tydlighet, att Stagnelius hoppats på ett giftermål med Amanda.
Han ber henne räcka honom sin hand, »hvars tryggade besittning»
en gång varit hans »drömda himmel».
Huru denna svidande kärlekshistoria för övrigt förlupit, därom
vet man föga mera än vad man utlyssnar ur Stagnelii egna dikter.
Fåfängt har han försökt att med sin sång förmå henne att glömma
hans missbildade yttre (Näktergalen, II: 32, Näktergalen och Bosen,
II: 33), Amanda har ej insett, att deras själar en gång varit »blott
ett enda gudaväsen», hon har ej förstått hans suckar eller också
icke velat förstå dem, utan »med förakt» vänt bort sitt ansikte
från »den lidande» (Afsked till Lifvet, II: 37). Fröken Therese
Almgren sade mig, att det var klart, att hennes faster inte brydde
sig om Stagnelius, »så förfärligt ful, som han var».
Amandas historia i verkligheten är av mycket enklare slag än
diktens. Fredrica Elisabeth har gått och »läst» samt konfirmerats
under de fyra första månaderna av år 1816,1 en tid, då Stagnelius
bevisligen var i Stockholm. I mars månad s. å. inträffade också
en händelse, som fick avgörande betydelse för hennes framtid.
Det berättas, att fänrik Almgren före sin död träffat magister
1 Enligt Finska församlingens konfirmationsbok 1808—1900, år 1816.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
