Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda i dikten och verkligheten. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amanda i dikten och verkligheten 109
Å andra sidan är redan en flyktig tanke på hennes ålder —
hon var ju en flicka på blott femton till aderton vårar vid den tid,
då Stagnelius var tillsammans med henne — nästan tillräcklig,
för att man inte skall ta saken och epitetet allt för allvarligt.
Vidare motsäges denna Planckhs uppgift av fröken Therese Almgren,
vilken] av sin fader och sin andra faster, Johanna Gustafva, som
också »såg utmärkt bra ut men nog var en mera enkel människa»,
hört, att hennes »faster Fredrique» var »fin och behaglig och hade
ett gott huvud». Syskonens omdöme bör väl ha vitsord gent emot
den obalanserade och besvikne poeten samt mot Planckhs fader.
För sin frejd har hon fått betyget »anständig» (enligt
tillflyttnings-längden år 1824 för Adolf Fredriks församling) — ett gott betyg.1
Att Stagnelii älskade haft »gott huvud» förefaller troligt. För
sin konfirmationsläsning har hon fått betygat, att hennes »begrepp»
voro »goda» (= a som betyg), varemot hennes kamrater i allmänhet
måst nöja sig med vitsorden »hjälpliga» eller »försvarliga». Också
i innan- och utanläsning har hon fått vackrare betyg (ab) än de
flesta (Finska förs:s konfirmationsbok 1816 och tillflyttningslängden
för Adolf Fredrik 1824). Detta säger väl något men icke så mycket.
1 sitt bittra Afsked till Lifvet (II: 37) förebrår skalden Amanda icke
blott hennes stolthet och hårdhet utan också en kvinnlig oförmåga
att fatta kärlekens och världens väsen. Att den vackra flickan
skulle förstå, att hennes och poetens själar en gång i paradiset
varit de båda hälfterna av ett och samma gudaväsen, vilka i sin
jordiska tillvaro skulle träffas vid Mosebacke, var dock väl mycket
begärt. Helt har hon väl icke förstått sin uppvaktande poet och
hans kärlek, men vem har det?
Hurudan Fredrica Elisabeth Almgren än lär ha varit, kommer
man dock lätt att tänka på hur mycken skön och odödlig vers har
diktats om ganska vardagliga människor, hur betydande
inkongruensen är mellan den stora känslan och dess föremål. Åter och åter
tränger sig det gamla, ständigt bekräftade Goethe-ordet på: »Deine
Liebe ist höher als was Du liebst».
1 Prosten Edv. Leufvén har haft vänligheten att giva mig följande
upplysningar ang. de dåtida frejdebetygen: 1) någon fast betygsskala fanns icke; 2)
prästerna formulerade betygen efter gottfinnande; 3) »anständig» hade högre
stilvärde och även annan innebörd i dåtida kyrkospråk än nu. Dess betydelse stod
nära tyskans Anstånd; 4) »anständig» var ett gott betyg, men, väl att märka,
det angav en viss social ställning: ungefär lägre medelklass.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
