Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förbundet Runas protokoll. Av Torsten Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Torsten Eklund
1. Redogöreisen för föregående sammankomst upplästes och
gillades.
2. Undertecknad valdes till ordförande.
3. Josephson uppläste sitt inträdestal.
4. Jäderin föredrog likaledes sitt.
5. Härpå skred man till granskning af Wikströms sedan förra
sammanträdet hvilande poem »Glädjeflickan». Josephson tyckte att
det upprepade talet om afgrunden borde inskränkas, samt att flickan
först borde ha framställts i glädjerus; berömde isynnerhet återblicken
på barndomen; klandrade hennes filosofiska verldsförakt; gillade
slutet. — Strindberg vände sig emot den krassa framställningen af
helvetesqvalen, ogillade det disharmoniska slutet, hvilket han ville
godkänna såvida stycket betraktades ss. en lösryckt del af ett drama,
i hvilken egenskap förf. också förklarade att det borde fattas.
Larsson försvarade stycket och fann det »förbannadt bra». — Jäderin
ansåg att versen saknade klang och att den borde varit rimmad,
samt yttrade jemte Fahlstedt den mening att förf. skulle ha kunnat
göra framställningen betydligt finare, utan att den skulle förlorat i
gripande kraft. Wikström och de andra talade till försvar för stycket
i dess helhet, och det berömdes ss. storartadt i anläggningen. —
6. Undertecknads äfvenledes öfverliggande »Minnesruna öfver
August Blanche» berömdes. Dock tyckte Jäderin att poemet
förlorade något i helgjutenhet i följd af de särskilda afdelningarna.
Josephson och Wikström ville att begreppen hjerta och snille i första
strofen skulle byta plats, något, hvari förf. ej instämde.
7. Den till denna sammankomst utsatta granskningen af
Strindbergs dramatiska studie »Hermione» uppsköts; dock uppläste Jäderin
ett längre skriftligt bedömande. —
8. Nu föredrog Josephson en monolog »Den fallna vid
vaggan», öfver hvilket poem Fahlstedt sade sig vilja uttala en
förkastelsedom. Stycket i sin helhet vore vidrigt, ej poetiskt; ty moderns
beslut att döda barnet motiverades ej tillfyllest af hennes farhågor
för dess framtid, utan fick ovillkorligen en stark bismak af
onaturlig egoism. Vidare var formen på flera ställen ej tillfredsställande,
ss. t. ex. modersglädjens upprop till »natur», »jord» och »verldar».
— Jäderin ansåg att formen led af smaklöshet. — Under den
diskussion, som utspann sig, bemötte författaren de framställda
anmärkningarna, dervid Strindberg delvis ställde sig på hans sida.
Man beslöt att nästa gång fortsätta granskningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
