Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet. Av Malte Areskoug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett bidrag till kännedomen om Kellgrens utveckling under 1780-talet 195
hvilar i glömskans grift». Om Dagens Stunder genom att publiceras
först tjugo år efter sin tillblivelse ej verkat så djupt, som den
rimligtvis annars skulle ha gjort, är likväl dess betydelse för det
romantiska genombrottet synnerligen stor.
Nu kan det emellertid visas, att just Morgonen spelat en ej
oväsentlig roll redan åren omkring 1785 för en av vårt 1700-tals
största skalder, den som i likhet med Oxenstierna i mycket
förebådar romantiken, nämligen Kellgren. Redan 1772 hade en tidigare
version av Morgonen varit tryckt i Vitterhetsnöjens tredje del. Men
det viktigaste partiet tillkom under första hälften av 1780-talet.
När dikten låg färdig i sitt nya skick, upplästes den i Svenska
Akademien och cirkulerade bland dess ledamöter.1 Kellgren har
alltså haft den i sina händer. Det nydiktade partiet utgöres främst
av en väldig solhyrnn, och solhymnen var något, som Kellgren och
de vittert intresserade i Stockholm just vid denna tid på det högsta
uppskattade. Sverker Ek har redan 1910 framkastat en förmodan,
att Kellgren fått känsla för soldikten genom Oxenstierna.2 Att
så även varit fallet, torde framgå av det följande. Dock var han
genom Ossian tidigare bekant med dylika hymner.
Kellgrens främsta dikt, Den nya skapelsen, inledes, bortsett
från första strofen, av ett parti, som i anslutning till bibelns
skapelseberättelse skildrar, hur ljuset bryter in och livet tändes i den
förut döda naturen.3 Men de yttre företeelserna stå nästan
endast som symboler för en inre upplysning, till vilken allt intresse
knytes. Det viktiga är, att för skalden en ny skapelse ägt rum,
därigenom att han i hänförelsens ögonblick förmår i naturen lägga
in sitt eget själsliv, sin egen kärlek.
Oxenstierna är väl bland svenska skalder den förste, som
åtminstone i högre grad låtit naturens växlande företeelser tolka
subjektiva tillstånd. Väl är även hos honom den rena
naturbeskrivningen förhärskande, liksom hos Creutz och Gyllenborg, men
därjämte arbetar han sig under utländskt, särskilt engelskt inflytande
fram till en modernare uppfattning. I Natten har han hunnit
närmast det romantiska idealet. Även Morgonen strävar ditåt, fastän
naturbeskrivningen här överväger. Men när naturen framträder i sin
1 Lamm, Johan Gabriel Oxenstierna, sid. 274—5.
2 Sv. Ek, Om Kellgrens sista diktning, Samlaren 1910, sid. 209.
3 Jfr S. Belfbage, Gustavianska dikter i stilhistorisk belysning, sid. 137—8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
