Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några undersökningar rörande det liturgiska dramat i Sverige. Av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några undersökningar rörande det liturgiska dramat i Sverige 17
glada påskbudskapet för folket. Den starka motsatsen i stämning
mellan påsken och den föregående dystra tiden har här — mig
veterligt — fått sitt starkaste uttryck i den medeltida liturgien.
I änglarnas parti har på långt när ej så mycket dramatisk karaktär
inlagts; vad de yttra har blott samma glada segervissa färg. De
äro blott budbringare liksom alla kommande härolder, budbärare i
det medeltida dramat.
Vi få ej tänka oss, att man hade stora dramatiska
uttrycksmöjligheter i den medeltida liturgien, men det är alldeles tydligt,
att man begagnade de huvudsakligen musikdramatiska medel, som
funnos.1 Vår text har blott tre musikaliska anvisningar, men dessa
säga redan ganska mycket. »Quis revolvet nobis lapidem» skall
sjungas med »submissa voce»; en lågmäld röst passar helt naturligt
för kvinnornas sorgsna sinnesstämning. En verklig kontrastverkan
framkallas genom änglarnas »Quem quaeritis», sjunget med glädje
och jubel i rösten, »clara voce», som säkerligen är det musikaliska
uttrycket för just de känslorna. Att så måste vara förhållandet
framgår av fortsättningen. När kvinnorna framträda inför folket
med tecknet på uppståndelsen, svepningen, som varit i graven,
sjunga de »Victimae paschali», medeltidens påsksång framför alla
andra, men nu ha de övergått från »submissa voce» till »clara
voce». Avsikten med denna förändring är självklar.2
De rent yttre arrangemangen, som föreskrivas i texten, äro
ganska obetydliga. Den »kostym», som Mariorna uppträda i, kallas
»cappa».3 Änglarna åter äro klädda i »dalmaticis», som voro
vanliga liturgiska klädesplagg; man kan här ej i samma grad tala om
kostymmässiga ansatser som i vissa andra primitiva påskdramer (se
t. ex. Milchsack, a. a., vers. E, V, W,).
Vad slutligen graven beträffar, kan man ganska väl sluta sig
till dess allmänna karaktär. Diakonerna sägas sitta »intro», och
de som stå »extra» sjunga: »quis revolvet». Därefter svara de
»intus sedentes» med »quem quaeritis». Änglarna befinna sig alltså
inne i graven, och Mariorna gå också in dit och »thurificant locum».
1 Jfr ovan s. 8 vad som sades om passionssången.
2 Se exempel på samma företeelse hos Lange, a. a. sid. 36, 51, 58 och 66.
3 Det var mycket vanligt, att Mariorna uppträdde i denna dräkt (se Lange
a. a. et passim). »Cappa» brukades av prästerskapet som ytterplagg utom tjänsten
(se H. Beegnee: Handbuch der kirchlichen Kunstal†ertümer in Deutschland Lpz.
1905, s. 375) och kunde alltså lämpa sig för att i påskdramerna markera
kvinnornas vandring till graven.
2 — 26107. Samlaren 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
