Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Carl Santesson
Dess eld, från himlen återkommen; uppsökt
Af Minnets och af Sångens fromma tårar,
I deras vårflod ser det sig, och ler;
Liksom ett fullsöfdt barn, med nytvådt anlet
Ur källor, blommor skådar det, och vidgar
Hvarenda hoppfull lungas hvalf, att andas
I dubbla mått en återvunnen fröjd.
Men du och jag — o vän! mig anar starkt,
Att vi ha andats ut, — för denna verlden.1
Astolfs verser tolka, formellt delvis fristående från Tieck,
samma platonska Eros som får röst i Friedrichs svärmiska
bekännelse. Atterbom framställer även skeendet kanske ända mera
abstrakt; det gällde för honom att knyta den funna tankegången till
sitt diktverks estetiska symbolik: Felicia, Astolfs älskade, är ju en
symbol av poesien, den sköna fantasien. Den senare
blankvers-passagen återigen följer närmare prosafrasen hos Tieck men
förnyar den personligt med ett par målande, typiskt atterbomska epitet
och vilar ett ögonblick i en stämning av elegisk lycka, besläktad
med men dock en annan än den inåtvända och fördrömda
elevationen i »Phantasus». I slutverserna brytes fullständigt
sammanhanget med förebilden, de spela på det hela scenen genomgående
temat av avsked och förgängelseaning. Det bör till sist tilläggas,
att Florios replik i den senare upplagan av »Lycksalighetens ö»
har omarbetats och förkortats, till tvivelaktig favör för det poetiska
totalin try eket, om än ekot från Tieck därigenom nu ljuder
avsevärt svagare.
Denna Friedrichs dityramb över en himlaburen kärlek och
skönhet stod, som redan sagts, ej ensam i »Phantasus». Det synes
omedelbart, att det råder ett mycket nära samband mellan den och
Friedrichs föregående inspirerade utbrott, vars inflytande på
Nyx-monologen nyss klarlades. Den lyriskt skälvande hänryckningen
äger samma rent febrila stegring — det berättas också, att
Friedrich just tillfrisknat från en svår sjukdom — och själva
grundtanken är väsentligen gemensam, direkt sprungen ur romantikens
platonism. Det skulle ej vara svårt att fastställa flera
överensstämmelser även mellan detta senare ställe i »Phantasus» och Nyx’
monolog. Det må dock vara nog med ett betonande av, huru de
båda diktarna omfatta samma övertygelse om skönhetens flyktiga
1 L. ö II, s. 382, 383. Jfr Nilsson, Svensk romantik, s. 164—167.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
