Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquists Sviavigamal. Av Hjalmar Sundelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Hjalmar Sundelöf
När Almquist ordnade sina Songes, var han likaledes full av
åtrå att kunna förverkliga sin storslagna plan. Det är
hovmarskalken, som uttalar önskemålen:
»Jag upprepar det — eller måhända har jag icke sagt det förut,
och då upprepar jag det icke, utan säger det för första gången —
att jag på Jaktslottet skulle vara nöjd ändock, blott jag hade
poemer, sånger, tavlor och avhandlingar över alla kretsar, som finnas
i universum: ur alla naturens och andens riken. Jag hade
dymedelst här i Sverige vad Puranas äro i Indien, och det vore gott;
därjämte ville jag äga en svensic Schahnameh,1 d. ä. hela vårt Sveriges
hjältehistoria uppränd i en enda skaldeväv, likasom Firdusi har
Irans; ja, i få ord, jag ville detta. Jag tycker jag kunde väl få
min önskan uppfylld, vid betraktande av, att i sig själv ingenting
är omöjligt. Jag har förut nämnt, att jag i min jaktslottsblick
över världen, i det jag förstår sanningen såsom i grund lögn, och
lögnen såsom i botten sanning, icke är en bramin, ej en buddaist,
ej en schaman, ej en eldsdyrkare, ej en thasi (arab), ej en abrahamid
(varken vanlig hebré eller kabbalist), ej en grek, romare, fransos,
tysk eller amerikan; utan jag är svensk. Det är svenskheten,
som jag har uttalat genom vad jag antytt: genom förklarandet av
vad slags blick, jag har över världen. Europa sicall en gång lara
sig förstå vad det svenska vill säga.1 Ännu så länge vet ingen, att
det skandinaviska innebär en stor sak för sig. Det svenska, som
av Gud fått att nu allt mer tränga sig fram till sitt urliv, sitt eget
i språk, tankar, ljud, tavlor och värld, är någonting över både det
braminska, buddaistiska, persiska, thasiska och grekiska. — Men
låtom oss återkomma till våra Son ges, dessa små gnistor på
firmamentets ocean: det är bäst. Ack, vad jag —för att tala rent ut —
gärna ändock skulle vilja sättas i ställning att få lyssna på något
härligt epos snart: några Odyssêer, Iliader, Gerusalemniiader, Orlando
Furiosons eller Lusiader: några nämligen, som förr icke funnits: det
skulle vattnas i min mun och gjuta strålar om min själ.1 Men under
tiden låtom oss höra på flera songes; ty det är dock bäst sålänge,
och kanske blir det aldrig mer.»
Ett stycke nedanför fortsätter Almquist:
»Richard blickade också upp på sin vard. Så ömma, så
outsägligt milda ögon hade han väl aldrig kastat på någon människa, som
på herr Hugo i denna stund. Hade han blott haft något enda epos
1 Kursiv, här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
