Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Neuman: Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 Erik Neuman
vid resultatet blir sådana från uppsvenskt och mellansvenskt talspråk
välkända former som huse ’huset’, bruti ’brutit’ o. a.
Eedan Lundell har i Det svenska landsmålsalfabetet1, s. 25 f.,
framhävt bibehållandet resp. förlusten av t efter svagtonig vokal
som dialektskiljande karakteristikum: »I fråga om förekomsten av
t anmärker jag följande. I bst. sg. n. af subst, samt sup. af st.
verb (gammalt starkt eller nybildadt af verb efter 2:a konj.) ock
likaså i n. af adj. o. ptc. på -en kvarstår -t blott i s. Sverige utom
Sk., näml. i Blek., Hall., Vgötl. (utom Vadsbo), samt åt minstone
vissa delar af Smal. (Östra h.) o. s. Ögötl. (Ydre); i bst. sg. n. o.
adj. n. är -t dessutom i behåll äfven i det öfriga Vgötl. (båda Vadsbo),
i hela Boh. samt det öfriga Smal. (Västbo, Möre, Stranda); i sup.
synes Boh. dels hafva (Oroust), dels sakna -t (Sörbygd.), i bst. sg.
n. af subst, åter hafva -t öfver alt . . . Alla andra svenska mål —
Skånes mål samt inom dalmålet älf dalskan, som har d, ock
Moramålet undantagna — hafva -i, -e, -ä: locke, säte, spunne o. s. v.»
Den, som sist berört frågan, är G. Bergman i sin artikel
»t-bortfall i svenska folkmål»2, där författaren upptagit tre
böjningstyper, i vilka ^-bortfallet »har ett större intresse ur
dialektgeogra-fisk synpunkt» (1. neutrala substantiver i best. form: huset. 2.
neutralformen av adjektiver på -en: mulet, och participer: bitet. 3. supinum
av l:a svaga och de starka konjugationerna: kallat, bitit), och sökt
draga gränserna för bortfallet i de olika typerna.
För att börja med den i exemplen från hand 6 talrikt
representerade typen huset, går enligt Bergman (s. 13) gränsen längst i
väster mitt igenom Dalsland, »rätt noga följande gränsen mellan
n. och s. domsagorna». Värmland har bortfall, utom i sydöstligaste
delen, Visnums h:d. »Här är t bevarat, som jag själv konstaterat.»
Troligen menar författaren, att f kan vara bevarat, ty i själva
verket utgör häradet, alldeles som det av författaren anförda Vadsbo
i n. ö. Västergötland, åtminstone delvis ett övergångsområde, där
former med och utan 4 uppträda i samma socknar. Detta framgår
av typordslistan för Ny sunds s:n, där f-former av substantivet
upptagas som de normala, men där vid orden diket, ögat m. fl. anmärkes:
»t kan stundom bortfalla». Likaså av listan för S. Råda, där
ifyllaren vid typen golvet meddelar: »golvd, husd o. s. v. förekomma
1 Sv. landsm. I: 2.
2 I Festskrift tillägnad Hugo Pipping (Helsingfors 1924), s. 12 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
