Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson: Kring ett Stagneliusbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miscellanea 193
en sal, där flickor, utan ända
Vid kronors glans
Och instrumenters gälla dån sig vända
I yppig dans.1
I brevfragmentet nämnes visserligen ingenting om
kvinnoskönheten. Som jag i mina tidigare anteckningar påpekat, möter man där
en bild av Stagnelius, som har sin särskilda tjusning: en enslig men
för de omgivande fenomenen icke ointresserad kvällsvandrare på
Stockholms gator. Stagnelius’ dikt har emellertid precis samma
komplement, om man vänder sig till ett annat självbiografiskt aktstycke,
sådant som elegien Allt sen människor först bebygde den blomstrande
Jorden (jfr min föregående uppsats). Det är den kända dikt, där
Stagnelius beklagar sin lott att icke vara fängslad vid en enda flicka
utan vara upptänd av begär till varje »gungande barm» och »strålande
blick», som möter honom — vare sig han sitter en afton i Thalias hus
»vid kronornas sken och fiolernas ljud från orkestern» eller han gör
•sina iakttagelser på hemvägen »vid lycktornas gullröda skimmer» på
gatan. (S. S. IV, s. 380 1).
Enligt Albert Nilssons kronologi (s. 38) härrör den citerade
elegien, som tidigare förlagts till omkring 1818, från de närmaste
månaderna efter juli 1815. Den Vandrande Riddaren har av Stagnelius
-själv daterats till 1815 och bör enligt samma undersökning (s. 12)
vara skriven före hösten d. å. Samstämmigheten med brevet är
således ingen tillfällighet.
Men därmed har man också vidrört ett av Stagneliusforskningens
viktigaste psykologiska problem. Ty till året 1815 höra icke blott
flanörens sånger till de många utan även Stagnelius’ tidigaste
hyll-ningsöffer till den enda, till Amanda. Det är en kontrast, som
ingalunda har avtonats utan tvärtom skärpts genom Albert Nilssons nya
•och förnyande kronologi, enligt vilken de respektive dikterna skrivits
ungefär samtidigt eller rent av a v växla med varandra. Och ett litet
"bidrag till denna fråga har man också i det anförda brevfragmentet
från 1815, vilket som i ett nötskal förknippat de tvenne biografiska
komplex, som här åsyftas och som till synes äro oförenliga —
förutsättningarna för Stagnelius’ Amandadiktning och för hans flanördiktning.
Existerar det således ett ursprungligt samband mellan de olika
stadierna i Stagnelius’ erotiska liv, och kan man möjligen i detta se
en förklaring — vid sidan av andra — till Amandadiktningens
svävande och omstridda karaktär? I någon mån synes mig så vara
fallet.
»Outsäglig längtan» och »hopplös kärlek» äro den tidigare
Amandadiktningens ständigt varierade temata. Men de elegiska motiven finnas
redan förut återgivna, den personliga otillfredsställdheten tolkas lika
intensivt i de stockholmska flanördikter, som här påpekats. Det sorgliga
i att icke älska »en enda, retande Mö» utan vara bunden vid de
1 Samlade Skrifter (Sv. Förf. utg. af Sv. Vitterhetssamfundet) I, 320 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
