Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 Anton Blanck
att ordna motståndet, och den romerske historikern låter honom
hålla ett tal som andas mod och tapperhet. Hans slut är värdigt
tecknat och ingen kan av denna skildring få annan uppfattning
än att det var en olycklig, men vördnadsbjudande och sympatisk
härskare som till Alexander fick lämna herraväldet över
»världen». Det persiska imperiets sammanstörtande skänker oss ett
praktfullt skådespel. Monarkens personlighet bryter icke stilen.
Han förlorar sitt rike, men icke äran, han var och blev en tragisk
gestalt.
Justini fattiga, sammanträngda skildring av katastrofen, vilken
var medeltiden väl bekant, gör icke Darius mindre eller tarvligare.
Även i »Pseudo-Kallistenes », som för denna period betytt vida mer,
har han kvar ett skimmer av konungslig, manlig värdighet och
mänsklig olycka, som ännu, trots att storkonungens högfärd här
framträder så starkt, gör honom sympatisk. Detta gäller även om
»Historia de preliis» i den sena form vari vår svenske klerk läst
deji. Darii orientaliska högfärd och skrytsamhet, som för den
kristne bearbetaren på lOOO-talet naturligtvis blev ett utmärkt
pre-dikotema, sättes i mycket skarp belysning. Omedelbart efter det
han givit sina satraper order om att fånga Alexander och
skymf-ligen sända honom åter att dia sin moders bröst, får han ett brev
från dessa som klart visar hur farlig den unge fienden i själva
verket var och Darii ånger blir även grundlig, så grundlig att
hans broder måste sätta ny kraft i honom. Men detta är dock
långt ifrån feghet och Darius kämpar sedan även här med värdig
tapperhet. Hans flykt ur det första stora slaget (motsv. Issos)
omtalas på intet vis i skymfliga ord. Själv känner han visserligen
en djup förtvivlan, men Alexanders oförsonlighet driver honom att
ta upp kampen ånyo. »Melius est mihi mori in bello quam videre
desolationem ineam et gentis mee», skriver han till kung Porus,
och efter den avgörande drabbningen flyr han från den annars vissa
döden först sedan hans närmaste övertalat honom. Hans slut, som
här får en legendarisk och symbolisk utformning, i det han dör i
Alexanders armar, har över sig något av hellensk mänsklighet och
försoning och man lämnar även denna gång perserkonungen med en
känsla av vemodig sympati.
Den svenske bearbetarens Darius har ingenting av dessa vackra
och försonande drag. Han är alltigenom en feg och ömklig,
högfärdig och oduglig konung, en diktad gestalt som lastats med alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
