Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 Anton Blanck
Han fæste siin öghon ij hans ænne,
stadhlika a hans ænlite brændelC "brände sin blick i honom
ena stund ok æn ful langa.
Swa wille han thet wita fånga,
æn then læke medh nakre list
haf dhe forgaf wo ij drykkin wiist*. ’"’visste om något gift
Alexander fan ræt ængin wank,
at Philippus war medh false kränkw. *fann ingen anledning att
Han sa wæl at Parmenius lögh, tro att Ph. var en
drak wt then dryk ij en tögh ondskefull bedragare
swa at ænkte äter ij karith bleff.
Ingenting av detta intresse för vad som tilldrog sig vid de
båda männens möte finner man i originalet. Fortsättningen av
berättelsen visar också svenskens förmåga att göra den psykologiskt
dramatisk. I hans källa (s. 112 f.) förlöper hela scenen blott mellan
läkaren och Alexander, och det meddelas endast till sist att kungen
kallar på Parmenius, rannsakar och låter döda honom. I vår roman
är Parmenius genast tillstädes, tycks ha stått alldeles invid
sjuklägret. Philippus vänder sig också till honom när han skall svara
på beskyllningen. »Wi standom badhe wara fara», säger han och
fortsätter sedan i några ord, där han får tillfälle att röja sina
känslor för konungen:
2623 Parmenius, thu hafwer oræt saght,
thetta hafdhe iak äldre ij akt,
at iak wille honum forgifwa.
Iak seer han myklo hæller lifwa,
han ær min herra ok miin tröst.
Medh thenna dryk hafwer iak löst
honum wt aff alle hans soot,
han kænner thet siælfwer wara boot.
Denna trohetsförklaring av Philippus ger scenen ett rikare
mänskligt innehåll, men den har också en viss vikt för tendensen i
berättelsen. Philippus är den typiske trogne vännen och vasallen.
Parmenius är exemplet på en farlig tjänare och vi få nu se honom
stå där överhöljd av skammen. Alexander som känner hälsan
vända åter omfamnar rörd sin vän Philippus, på vars trohet han
aldrig behövt tvivla, men
2643 Parmenius stodh som et fool*, "dare
ther ey ware wærdher see a sool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
