Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung Alexander 65
interpolerade versionerna av »Historia de preliis». Tidigare bar
man tillskrivit den biskop Palladios, det egyptiska munklivets förste
historieskrivare (d. 431), men den är sannolikt yngre. Under form
av ett meningsutbyte mellan Alexander och bramanerna diskuteras
här eremitlivets och de asketiska idealens värde, en fortsättning på
debatten mellan Alexander och Diogenes sålunda. Författaren intar
en ganska moderat ståndpunkt.1
Brevväxlingen börjar med att Alexander skriver till Dindymus
för att få närmare upplysningar om bramanernas egendomliga liv.
Deras konung svarar mycket utförligt. Det blir en utopi tecknad
av honom själv, men tillrättalagd så att den genast ger material
för polemik och satir. Full av andligt högmod tackar han
Alexander för att han vill höra sanningen, men samtidigt misströstar
han om att ett sådant världens barn skall kunna ha tid att
allvarligt begrunda frågorna. Vi bramaner, säger han, leva alla ett
rent liv. Yi föra ett naturligt enkelt liv. Ingen synd begå vi,
ingenting äga vi utöver det som är alldeles nödtorftigt. Inga
avgudar dyrka vi, vi varken så eller plöja, tämja inga husdjur, äta
varken fisk eller kött. Yar moder jorden giver oss korn som växer
av sig självt utan människors arbete. Allt vad de behöva ha de
följaktligen. De avlas icke efter mer, de fylla inte sin buk med
onödig föda. Därför äro de aldrig lata och slöa, aldrig sjuka. De
ha sin fulla hälsa ända till döden och alla leva exakt lika länge.
När de skiljas hädan, kommer deras själ till Gud, det är deras
enda tro. De leva livet i hög grad asketiskt, kläda sig i löv och
gräs, utsätta sig med flit för köld och regn. Yedervärdigheter synas
dem vara goda ting. De förakta att sitta och värma sig vid någon
eld. Blott det som är rätt och sant kommer ur deras mun. De
gå aldrig inför rätta. Medlidande är den dygd de mest avsky, ty
de göra aldrig några brott för vilka man måste bedja om
medlidande. De leva fullkomligt kyskt. Kvinnorna taga ingenting på
sig, utan leva alldeles som Gud skapat dem. De styra icke ut sig
med prydnader, de söka ej själva giva sig ett annat utseende och
anse det som synd att vilja vara fagra. De skyla sig som männen
och lika litet som männen vilja de öka sin skönhet genom att bada
och tvätta sig. Den som tar sig före sådant strider mot Guds bud.
»Han stridher mot natwrans krapt.» Inga tjänare finnas, alla äro
1 Kritisk ed. av Fr. Pfister i Kleine Teæte zum Alexander roman,
Heidelberg 1910.
5—29165. Samlaren 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
