Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiskt verklighets stoff i Atterboms hyperboreiska republik. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historiskt verklighetsstoff i Atterboms hyperboreiska republik 105
skrevs om Förenta Staterna, främst naturligtvis i reseskildringarna.
Järtas Amerika-essay antydde den i förbigående, och Klinckowström
yttrade sig* om den egna »emphasis» med vilken amerikanarne
be-skrevo sitt lands förmåner. Särskilt tog Hartmansdorff fasta på
densamma och ägnade den i sin avhandling ett par mycket kritiska
sidor.1 Som den främsta anledningen till den amerikanska
national-fåfängan nämner han det smicker som i Förenta Staterna ägnas
det maktägande folket, vars gunst alla sträva att vinna genom
beröm av dess stora egenskaper. Men i olikhet med Europas nationer
yvas ej amerikanarne över vad de varit utan över vad de skola
bliva. Sin höga upplysning hava de ställt utom allt tvivel genom
Kongressens förklaring, att de äro jordens mest upplysta folk.
»Americanarne», fortsätter Hartmansdorff, »äro ock så otåliga öfver
hvarje yttrande, hvarigenom deras inrättningar, eller tillhörigheter,
af främlingar förringas eller klandras, som vore det högförräderi mot
det souveraina folket». En karakteristik som den sista låter nära
nog som en kommentar till det ställe i hyperboreaden, där Astolf
väcker allmän förskräckelse genom att röja sin vetskap om den
capitolinska kullens ursprungliga, mindre förnäma namn, vars
yppande för främlingar är belagt med fängelsestraff.
Den speciellt amerikanska egenkärlekens och skrytsamhetens
tonfall kunna nog avlyssnas litet varstans i Atterboms politiska
narrspel. I vägvisarens ord om »vår briljanta hufvudstad» kan man
förnimma dem, transponerade till götisk yverborenhet ljuda de i
presidentens välkomstharang till Astolf, och i Pantaleons stora
försvarstal höra vi dem i svassande smickertirader till det suveräna
folket. Kanske finnas de också med i den självbelåtna svadan hos
dessa olika av medborgar- och statsmedvetande pösande hyperboréer,
bland vilka Astolf likt Martin Chuzzlewit hos Dickens äger
förmånen att vid varje steg råka »one of the most remarkable men
in our country». Till de medborgerliga funktionerna i Förenta
Staterna hörde vidare, enligt Atterboms föraktfulla ord i hans
korstågsföreläsningar, att »hålla tal om frihet och upplysning». Slutet
av presidentens välkomsthälsning till Astolf är en oration av dylik
amerikansk typ: mekaniskt, ja så slappt, att versen omelodiskt
stockar sig på hans läppar, avlevererar statschefen det vältalighetsprov
som uttrycker landets officiella självprisande idealism:
1 Svea, H. X: 2, s. 67—70.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
