Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiskt verklighets stoff i Atterboms hyperboreiska republik. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 Carl Santesson
Till gränsen skickas härar, ej af folk,
Men tal och tidningsblad: är fienden
Obildad nog, att ej deraf bli skrämd,
Så springer man så långt, som vägen räcker.
Der vägen slutar, slutar kriget. Allt
Af stats vishet och ren philanthropi! (s. 231.)
Utom det hejdlösa parlamentariska pratet, som frodas i
Kongressen, löjliggör Mustapha även andra mindre tilltalande sidor av
amerikanskt demokratiskt liv. Hans brev berätta om det
fruktansvärda oväsendet vid de politiska valen och spritdryckernas roll vid
dessa medborgerliga förrättningar, han gisslar olika former av
folk-väldeshumbug, tecknar den politiske lycksökarens konster, vartill
hör en viss patriotisk vårdslöshet i klädedräkten, och gycklar med
plägseden att hylla framstående medborgare genom offentliga
banketter, d. v. s. genom ätande. Denna sista måltavla för kvickheten
bringar i erinringen den patriotiska medborgsmannamåltiden hos
hyperboreerna. Otvivelaktigt har Atterbom också haft just samma
anglosachsiska bruk i tankarna, men syftar sannolikt närmast på
en inhemsk motsvarighet, den politiska bankett efter engelskt
mönster med åminnelsetal över bortgångna riksdagsmän som
oppositionen vid 1823 års riksdag avhöll i april detta år.
Om Atterbom alls känt till Salmagundi-breven är svårt att säga.
Därmed må ock förhålla sig hur som helst: till den svenska
demos-satiren från 1820-talet sluter sig i varje fall med flera gemenskapens
band dessa ett par decennier äldre tidsbilder från det unga Amerika,
tolkade här hemma samma år som, mitt under det de konservative
och liberale tvistade om Fristaternas värde, den gamle Goethe mot
de historiske, de tillbakablickande, de traditionstyngde diktade sin
hälsning till framtidslandet:
Amerika, du hast* es besser
Als unser Kontinent, das alte,
Hast keine vejfallene Schlosser
Und keine Basalte.
Dich stört nicht im Innern,
Zu lebendiger Zeit,
Unnützes Erinnern
Und vergeblicher Streit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
