Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 115
s. 820), eller då han oupphörligt personifierar den i »Världsmoderns»
dunkla och höga gestalt, tingens och själarnas eviga ursprung och
fostrerska. Som Albert Nilsson på denna punkt lämnat en
utomordentligt belysande utredning, hänvisar jag till hans framställning
(Svensk Romantik, 2:a uppl. 1924, s. 271—279; jfr ock s. 136—139).
Utöver denna vill jag dock fästa uppmärksamheten på Thetisgestalten
i Diokles och Heliodora (Phosph. 1812), på slutstrofen i Eolsharpan
(Phosph. 1813) och framför allt på dikten Juliennes avskedssång
(Poet. Kal. 1814). Ingen av dessa dikter framställer vattnet i kamp
mot ljuset; samtliga variera däremot tanken, att vattnet är
Världsmoderns element, tingens eviga ursprung.
Med detta i åtanke: vattnet som Världsmoderns symbol, må vi
nu granska de båda dikter, med vilka Cederblad jämfört Narcissens
vatten symbolik, dikterna Skaldarmal och Sjöqvinnan.
I senare huvudpartiet av dikten Skaldarmal lockas vandraren
av Näckens spel och sången från bäckens snövita tärnor att »komma
till dem, och söka de åldriga Gudars hem», men i det ögonblick
han med glödande kinder vill följa lockelsen, avhålles han därifrån
genom Diarnes varnande rop, som mana till kamp och
pliktuppfyllelse. Att en symbolisk undermening döljer sig bakom
händelseförloppet torde vara höjt över allt tvivel. Erik Wallén har ansett
detta parti av dikten inspirerat av ett uttalande i Fichtes
Grund-züge des gegenwärtigen Zeitalters, varest filosofen gör front mot
den spekulativa naturfilosofien, speciellt Schelling, stämplande hela
denna spekulation såsom tomt svärmeri, främmande för religion
och moral. (Studier över romantisk mytologi i svensk litteratur,
1923, s. 130 ff.). Älvornas sång skulle alltså enligt Wallén
representera denna naturfilosofi, medan Diarnes till kamp och seger
manande rop skulle uttala den fichteska handlingsidealismen. Utan
att helt vilja bestrida Walléns hypotes — dess tolkning av
innebörden i Diarnes förmaningar är i varje fall riktig — skulle jag
vilja fästa uppmärksamheten på ett annat viktigt inslag i dikten,
nämligen den djupt kända rent personliga konflikt, som skalden
här biktat. Utan att närmare ingå på saken har även Wallén
antytt detta, då han på annat ställe i sin avhandling sammanställt
Deoletus’ själskris i Fågel Blå-utkastet av 1818 just med situationen
i Skaldarmal (a. a., sid. 147). Här synes mig emellertid själva
kärnan i diktens symbolik vara att söka. Var och en som läst
Atterboms brev, dikter och övriga uttalanden från hans första skaldeär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
