Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 121
en förmedlare mellan människan och det gudomliga. Cederblad
resignerar även själv beträffande möjligheten att i dikten finna en
enhetlig tankegång, han erkänner, att myten i strof 5 fått en »mer
speciell tillämpning», och han förklarar slutligen dikten vara »ett
sammantråcklande av heterogena element».
Ungefär detsamma som här anmärkts mot Cederblads tolkning
av källsymbolen, torde till en del även kunna tillämpas på Santessons.
Denne har endast flyktigt berört denna symbol, men av hans
behandling av Ekogestalten framgår, att han tänkt sig vattnet och dess
spegelbild såsom en beteckning för den kritiska filosofiens fenomenvärld
i motsats mot Eko, den sanna verkligheten. Men även denna
bildens innebörd skulle svårligen låta förena sig med talet om det
himmelska landet i vattnets djup, med uttrycket »blott min kropp
på jorden kvar», samt med vattnet såsom diktens ström. Slutligen
är den även oförenlig med Atterboms övriga vattensymbolik.
Vi skola emellertid se, om vi ej kunna våga en tolkning, som
samtidigt skulle bringa större konsekvens i diktens tankegång, och
göra denna mer förenlig med Atterboms vattensymboler i övriga
dikter.
1 dikten Allegro Adagio (Poet. Kal. 1813), författad 1812,
således knappt ett år efter Narcissen, finnes en strof, som synes mig
stå de båda inledningsstroferna till den senare dikten så nära, att
man knappast kan undgå att sammanställa dem.
Narcissen:
Son af en flodgud och en lilja,
Jag lutar öfver dammens rand,
Och ser, när skyarna sig skilja,
I vattnets djup ett himmelskt land.
En skepnad, af min tanka lånad,
Ljuft tindrar der på azurgrund,
Och fängslar min bedragna trånad
Med hopp om stundande förbund.
Förgäfves mig i fjerran kallar
En varnande och trogen röst:
Den stilla sång från vågen svallar,
Har lockat känslan ur mitt bröst.
Bland vattnets andar nu hon glimmar,
Bekant och dock så underbar,
Och när den hulda mot mig strimmar,
Är blott min kropp på jorden qvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
