Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 129
skalder. Men den håg för sjelf betraktelse, livaråt äfven den äkta
sentimentaliteten mer och mer öfverlemnar sig, stegrar sig hos dem till en reflexion,
som snart nog antager en metafysisk karakter, och som, i sådan egenskap,
söker inom sig sjelf någonting, hvilket bättre, än den omgifvande objektiva
verkligheten, motsvarar hennes aningar om fullkomlighet, skönhet, sällhet.
Detta af de utvärtes föremålen, af den yttre verlden dels föga
motsvarande, dels rentaf omotsvarade, sådant det af skaldens enskilda
subjekt bestämmes, anses då för något idealiskt, som är vida
förträffligare, vida herrligare, än de. — -— — Närmaste följden och uttrycket
häraf blir ett slags förnäm melankoli; förnäm, nämligen i sin
allmänna ställning till de omgifvande föremålen.» (Litterära
Karakteristiker II s. 240).
Det intressanta i dikten Narcissen blir, för såvitt min tolkning är
riktig, icke blott det, att Atterbom redan nu 1811 visar sig börja
bli medveten om sitt livs stora konflikt mellan verklighetsliv och
konstnärligt skenliv, utan att han just sätter denna konflikt i
samband med sin vid denna tid överallt eljest så entusiastiskt
utvecklade ensidigt idealistiska konst- och livsåskådning.
Min undersökning av källsymbolen är härmed slutförd. Redan
av denna analys torde ha framgått, vilken innebörd, som jag vill
söka i Eko-gestalten, den andra om Narkissos själ rivaliserande
makten. Emellertid skall jag även i detta fall först taga
ståndpunkt till diktens övriga tolkare och deras mening.
Hjelmqvist vill förneka, att överhuvudtaget någon Eko-figur
uppträder i dikten, med motiveringen, att den osedda
skyddsgudinnan aldrig nämnes vid namn. Han anser, att icke Ovidii dikt på
denna punkt ligger till grund för Narcissen utan hänvisar i stället
till en paramyti i Fr. Schlegels Lucinde. Emellertid får man, även
om det är troligt, att Atterbom påverkats av Lucinde-stället, ej
bortse från, att verkligen en från Ovidius upptagen, ehuru av
Atterbom starkt omdanad Eko-gestalt, tydligt framträder i dikten.
Skyddsgudinnan, som rivaliserar med vattnets spegelbild om skaldens
kärlek, som från den stund JSFarkissos övergivit henne förvandlar sig i
»dunkla läten», som varnande ropar honom från dal till dal, från
höjd till höjd, och som i femte strofen medelst en ordlek benämnes
»Echo», — nog igenkännes Ovidius-nymfens drag omisskännligt bakom
gestaltens romantiskt symboliska förklädnad. Hela diktens spänning
består ju f. ö. liksom hos Ovidius, i hennes och spegelbildens
rivaliserande om Narkissos. Eko är ej Lucinde-paramytiens abstrakta
begrepp.
9—29165. Samlaren 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
