Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Henry Olsson
att han gång på gång vemodigt eller hoppfullt framkallar minnena
från ungdomstiden, då han verkligen varit sin tids språkrör. »Jag
tror, att dessa mina äldre dikter voro ett någorlunda adeqvat
uttryck för de känslor och idéströmningar, som beherrskade 1860-talets
studentgeneration», skriver han i ett brev till Warburg 29 mars
1885. I motsats till känslodityramberna från 1860, den optimistiska
och litet övermodiga frihetsentusiasmen i hans 60-talsdikter, stode
nu 80-talets ständiga problemdebatt. Den förra hade haft sin tid,
och den senare hade lika väl rättighet att kräva sin plats och sin
form; han hade därför också varit i frestelse att övergå till prosan.
Men snart känner jag åter, att versen, rytmen, melodien en gång
för alla fått mig under sitt välde — jag blir dem aldrig kvitt,
tonerna från min ungdomsdag. Jag får väl därför finna mig i att en
vacker dag heta föråldrad, men det är en tröst att en gång åtminstone
hafva varit uttryck för en viss tid, låt vara för en studentgeneration.
Att den gamle, lätt uppflammande studenten ännu sitter kvar hos mig,
blygs jag för resten icke för.1
Om sin tyskutmanande krigsdikt från 1864 Champagnevinet,
som 1885 avtrycktes av Schöldström, har Snoilsky gjort ett liknande
uttalande. Det framgår av flera brev från denna tid, att skalden
icke alldeles kunnat undandraga sig respekten för det bismarckska
järn- och blodsregementet, som dock gjort tyskarna till en aktad
nation. Vid avtryckningen av den gamla dikten är han därför
angelägen, att de hånfulla Michel-allusionerna skola utgå. »Det är
med vemodigt löje», skriver han, »man erinrar sig sådana
utgjutelser från 1864, då man ännu trodde, att entusiasm och en god
sak betydde något mot materiell öfvermakt. Det värsta är, att jag,
trots alla erfarenheter, ändock icke blifvit till fullo botad från en
viss ungdomlighet i tänkesättet, endast litet försiktigare» (Warburg,
a. a. s. 104).
I ungdomsidealitetens lätt uppflammande valborgseld har Snoilsky
sålunda ännu under sitt sociala diktskede haft sitt patos. Det är
därför helt naturligt, att han från början varit beredd på den dag,
då en den avancerade tidens man som Ola Hansson skulle ge honom
orlovssedel som en förlegad trubadur, vars insats hade förevarit den
tid, då hans Italiadikter väckt »genklang hos yngre slägten, derför
1 K. Waeburg, Carl Snoilsky, Hans lefnad och skaldskap, Sthlm 1905, s.
348 f. Jfr brev till Eetzius 4 mars 1885 och till Topelius 8 febr. 1889 (det
senare meddel. av G. Castkén, Ord o. Bild 1929, s. 613).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
