Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greta Hedin: Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826 5
utan mot en dom, som skiljer onda och goda. Det synes mig
därför omöjligt att utan vidare återföra åskådningen i de
ifrågavarande dikterna på kristen livsåskådning, även om gränsen kan vara
svår att draga. Att den bibliska inspirationen betytt mycket för
själva framställningen i Sång till solen, är ju tydligt.
Eran 1813 kom Tegnér också att som präst förkunna den kristna
försoningsläran. Första gången sker detta i inträdespredikan på
våren detta år, som handlar om »den andeliga friden». Här
heter det:
Vi upplyfte våra hjertan till Gud när vi känne att han för oss
utgifvit sin enfödde son till döden, ja till korsens död, för att försona
verlden med sig sjelf; när vi känne att han helat våra brister och
tagit uppå sig vår svaghet, att han för vår skull öfvervunnit döden
och helfvetet, att vi genom hans förtjenst och i hans namn skole
salige varda.
Detta är alltså ett ortodoxt uttalande. Den som är inne i de
samtida problemställningarna i frågan märker dock, att i
formuleringen »att försona verlden med sig sjelf» ligger ett för tiden
typiskt avståndstagande från läran om den objektiva försoningen,
d. v. s. att Kristi försoningsdöd skulle stillat Guds rättfärdiga vrede
mot syndaren och således skapat en förändring i Guds eget
förhållande till världen. Om Tegnér varit medveten om detta, är
emellertid ganska ovisst, och fullt konsekvent blir han ej på denna
punkt. I allmänhet får försoningsläran ingen större plats i Tegnérs
predikningar, åtminstone så vitt vi kunna döma av de bevarade.
Men när han i förbigående kommer in på den, fasthåller han alltid
den ortodoxa läran, dock med skiftningar i framställningen. I nr.
II av de i Saml. Skrifter V tryckta predikningarna betonar han
härvid övervägande Guds barmhärtighet, »som lagt våra synders ok
på hans skuldra», i nr IV åter understryker han, att Guds vrede
icke är någon mörk inbillning.1 Detta verkar snarast som en
polemik mot samtidens vanliga humana uppfattning på denna punkt.
Albert Nilsson har fäst uppmärksamheten på två julpredikningar
från tiden före 1820, där Tegnér ger en utförligare framställning
av försoningen. Dessa kunna med hjälp av papperet närmare
dateras. Den äldre är den av Alb. Nilsson sist citerade (s. 257 f.)
och har ingångsspråket: »Si jag bådar Eder stor glädje, hvilken
1 Dessa predikningar äro båda på papper, märkt 1813.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
