Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eleonore Bruno: När skrev Tegnér »Det Eviga»?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 Eleonore Bruno
TILLAGG.
Ovanstående uppsats förelåg tryckfärdig i sept. 1929. Sedan
dess har döe. Algot Werin i Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok
1929 publicerat en undersökning, Tegnér och Napoleon, vilken
emellertid endast berör tiden fram t. o. m. Fredrikshamnsfreden. Förf.
påpekar, att franska revolutionen var ett av de stora fäkta, som
tidens ungdom hade att ta ställning till, och han påminner om det
kända förhållandet, att den unge Tegnér i de stora omvälvningarna
vid 1700-talets slut såg gryningen av en ny dag, som skulle uppgå
över en fredligare, rättvisare och lyckligare värld. Han nämner
vidare, att Tegnér i ett par av sina dikter före 20-årsåldern hyllat
Bonaparte såsom den främste representanten för det dygde- och
hjälteideal, franska revolutionens ideologi lånat från antiken. Denna
sin uppfattning av franska revolutionen anser Werin att Tegnér
bibehöll ganska oförändrad. Då emellertid Napoleon såsom förste
konsul och kejsare givetvis icke längre kunde räknas bland
frihetskämparna, känner Tegnér en bitter missräkning, vilken tar sig
särskilt skarpa uttryck i det brev till svärfadern, vari han i jan. 1305
kommenterar den nyligen firade kejsarkröningen. Napoleon har
alltså vid det laget satt inseglet på sitt avfall. Sedan dess och
åtminstone ända fram till 1810 är han, menar Werin, i Tegnérs ögon
våldsverkaren och tyrannen, som en freds- och frihetsentusiast måste
avsky och hata. — Hur Werin tänkt sig utvecklingen av Tegnérs
allmänna livsåskådning under samma tid är ej fullt klart, men det
förefaller, som om han ansåge, att Tegnér bibehöll sin
1700-tals-uppfattning och på något sätt med denna assimilerade den
Kant-Schillerska idealismen.1 Fichtes betydelse för Tegnér förbigår han.
Med kännedom om Tegnérs komplicerade personlighet och hans
manodepressiva natur, med dess svängningar mellan ytterlig
förstämning och exalterat överdåd, måste man dock a priori betvivla
en sådan stabilitet hos skalden och känslomänniskan under en
så pass lång tidrymd. Han är ock själv en person med mycken
— och stundom ganska hänsynslös — handlingskraft, och själva
hans typ tyckes predisponerad för hjältedyrkan, icke för tam
pacifism.
1 A. a. s. 107.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
