Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek: Annales Sigtunenses och våra historiska brudrovsvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annales Sigtunenses och våra historiska brudrovsvisor 125
dokumenteringen blir både okritisk och ofullkomlig. Typiskt är
sålunda, att han av den föreliggande svenska vistraditionen endast
observerat den yngsta 1600-talsuppteckningen i Barbro Banérs
visbok, ett förhållande som bl. a. föranlett honom till ett par orättvisa
angrepp på mig.
Sålunda skriver han s. 151: »Denna förvanskning har S. Ek
fortsatt i sin skolupplaga, ty han talar blott om en dröm.» Utan
att vilja gå in på detta detaljproblem, skall jag blott anmärka, att
Klockhoft: här i två avseenden misskrediterar min redaktion, ty dels
bygger den på en traditionell uppteckning, den hos Afzelius
meddelade 1700-talstexten, dels meddelar den i likhet med denna två
drömmar.1 Längre ned på samma sida heter det hos Klockhoft::
I en del svenska uppteckningar kallas den borg, till vilken Sune
för sin rövade brud, för Ymseborg (»så brått då var den ädla
jungfru / bortförd till Ymseborg»; Ek, Sv. folkv. s. 27). Då Ek tillägger,
att dessa rader finnas »såväl i de svenska texterna från 1600-talet
som i alla danska», tager han miste, ty i ingen av de danska texterna
finnes namnet Ymseborg. De tala endast om »sin borg» eller »sin
gård» o. d.
Ymseborg saknas även i Barbro Banérs visuppteckning, men
namnet finnes både i Bureus’ tidigare, i övrigt närstående
1600-talstext, Visböcker II, s. 414, och i den mycket avvikande
1700-talstexten, Afz. 92. Klockhoft: har emellertid negligerat dessa, och
istället citerar han halvstrofen ur min boks inledningskapitel:
»Folkvisan som konstverk.» Här behandlar jag formeln: »Det vill jag
för sanningen säga», och nämner, att den anträffas i den
ifrågavarande strofen »såväl i de bästa svenska texterna från 1600-talet
som i alla danska», något som är fullkomligt riktigt. Uppgiften i
fråga gäller däremot alldeles inte Ymseborg, en textdetalj som jag
med vilja förbigått i min populära framställning.2
1 Fornsvensk litteratur i urval för skolan av S. Ek och J. Mjöbebg, s. 23 ff.;
jfr strof 4—7 med Afz. 92: 9—12 samt DgF 138 A: 9, 8, 11, 12.
2 Stället lyder i sitt sammanhang: »Andra yngre sångare inskjuta gärna i
sin berättelse termen: ’Det vill jag för sanningen säga’. Uttrycket har upptagits
från dialogen . . . Emellertid förekommer det som berättarens bedyrande t. ex. i
följande strof av 1200-talsvisan om Vreta klosterrov:
Så brått då var den ädla jungfru
bortförd till Ymseborg.
Och det vill jag för sanning säja,
hon levde uti dägelig sorg.
Så lyder strofen såväl i de bästa svenska texterna från 1600-talet som i alla danska,
och blott med hjälp av en svensk 1700-talstext kunna vi återställa senare
halvstrofen till:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
