Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Henry Olsson
sig, att Brandtidens Ibsen under samma intryck av Michelangelos
konstnärliga titansyner drömt sin dröm om »viljens unge löve», Guds
»ætling, Adam, ung og stærk». Jag anför parallellen, därför att den
uppenbarar en väsentlig överensstämmelse. I sin mest expressiva
form kan nämligen programmet både i Olof Rudbeck och Michel
Angelo sägas vara återgivet i Brands ord: »Ikke tusend ord sig
prenter, som en gernings spor». Gärningen i Ibsens diktverk — det
är att våga livet i kamp mot vågornas rasande element, och Brand
gör det, ty hos honom är »mod og magt og trods». I själva verket
går det en direkt linje från denna helhetskrävande Brandetik över
Snoilskys tidigare diktning fram till de båda tvillingpoemen 1882.1
Ur konstnärlig synpunkt kan Michel Angelo givetvis icke ställas
vid sidan av Olof Rudbeck, därtill är kompositionen alltför
rapsodisk och nyckfull. Men just genom sin logiska ofullgångenhet röjer
den desto tydligare diktarens själsstämning. Man kan till sakens
klargörande jämföra de tre poemen Mod!, Olof Rudbeck och Michel
Angelo. Alla tre återge samma situation, modlösheten inför en
annalkande överväldigande fara och det plötsliga omslaget till en
stämning av beslutsam förtröstan. I alla tre förnimmer man också
en bestämd anklang av Dexippos. Mot den hopplösa lilla skaran
i Mod! drager cimbrernas förskräckliga här, redan svikta leden och
allt synes förlorat, då den skölduppburne fältherren med sin blotta
åsyn hejdar fördärvets flod. I Olof Rudbeck råder samma läge inför
den förfärliga eldsvådan: »med brådskande fötter en uppskrämd hop
utefter gatan hörs trampa», »jemmer och skräck, det är staden som
brinner», klockornas skall går som nödrop kring slätten, då Rudbeck,
vågande livet, »tar befäl öfver rådvill här». Dikterna synas
onekligen sprungna ur en uppjagad själsoro, och intrycket förstärkes
måhända av att den förra är en hyllning till Ebba, den senare till
Wirsén. Återstår slutligen det tredje stycket.
Om man ur samma synpunkt analyserar Michel Angelo, är först
att märka, att själva motivet blivit i hög grad fritt behandlat och
idealiserat. I »faran och nöden» var Michelangelo ingalunda den
starke utan tvärtom en svag och skälvande människa — därav till
1 Den närmaste föregångaren till Olof Rudbeck och Michel Angelo har man
väl i Benvenuto Cellini, vilken sonett redan Böök sammanställt med Brand (a. a.
s. 169). Om Ibsens förhållande till Michelangelo se H. Olssön, a. st. s. 263 f.
Eörande dikten Michel Angelo jfr Waebüeg, a. a. s. 298 ff., Böök, a. a. s. 61 ff.,
Hans Larsson, a. a. s. 155 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
