Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Ändringarna i olika delar av krönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Erik Neuman
Helt annorlunda ställde sig saken år 1441, åtminstone sedd
ur Karl Knutssons synpunkt. I det diplom av 1441 lo/io (RA)1, vari,
med samtycke av konung Kristoffer och hans råd, förlikning
stadfästes mellan drotsen Kristiern Nilsson och marsken Karl Knutsson,
bestämdes i mom. 1, att den förre skulle som gottgörelse för genom
den senare liden skada behålla Viborgs slott och län till nästa
Valborgsmässa. Därefter skulle det överlämnas till Karl Knutsson själv
eller till någon av hans tre tjänare Erik Axelsson, Jöns Olofsson
eller Jon Gottormsson.
I diplom av 1442 8A2 spelar Erik Axelsson en än viktigare roll.
Brevet, som är utfärdat av konung Kristoffer, kungör, att Karl
Knutsson, »riddere», av bröderna Ulv och Jon Pedersson anklagats
bl. a. för mord å deras fader Peder Ulvsson. Den anklagade hade
ålagts att värja sig, »selff tolffte . .. medh riddere oc swene hwilket
han och Suo giorde». I tolf ten nämnas (utom Karl) blott två
riddare: Erengisle Nilsson och Erik Axelsson.
Enligt H. Hildebrand3 skall Erik Axelsson kort efter år 1441
ha gift sig med en släkting till Karl Knutsson och med henne ha
fått Lagnö gods i Södermanland. Han blev också häradshövding
i Östergötland, men året nämnes tyvärr ej av Hildebrand.
Även under Karls första konungatid stod den danske
lycksökaren länge högt i anseende. Han var en av de herrar, som vid
rådsmötet i Arboga i mars 1450 utsågos till Sveriges ombud vid
det i vår historia sorgligt ryktbara mötet i Halmstad 1—13 maj
1450.4 Åt honom var det, som konungen lämnade Åbo slott, då
han under senare delen av år 1450 tog det från Magnus Gren.5
Han nämnes till slut (jämte Erik Nipertz) bland de sex herrar, som
av konungen år 1453 fingo i uppdrag att fälla dom över biskopen
och lagmannen i Västergötland m. fl., som av konungen anklagats
för förräderi. De anklagade dömdes trots sin frånvaro förlustiga
liv och gods.6 Först år 1457, när konungen nere i Östergötland
fått reda på ärkebiskopens uppror och på grund därav med sin här
skyndade norrut, tycks hans förtroende för Erik Axelsson, som då
1 Tryckt i Samling av åtskilliga handlingar och påminnelser etc. 2, s. 221 f.,
utg. av S. Bbing (Lund 1754).
2 Tryckt a. a. 2, s. 231 f.
3 Sveriges historia 1:2, s. 503.
4 A. a. s. 460.
5 A. a. s. 463.
6 A. a. s. 471.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
