Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Författarens uppdragsgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 185
kunnat konstatera verbala överensstämmelser mellan denna del av
krönikan och ännu bevarade dokument1, förklarar saken så, att
domkapitlets »uppfattning om striden i stort sett blivit den
dominerande i de kretsar, från vilka krönikören inspirerats och hämtat
sitt stoff».
I stället för att författaren — som här antages — skulle ha
fått sitt stoff i andra eller tredje hand, har han utan tvivel fått
det direkt från svenska kyrkans prim as. Därom vittnar
oförtydbart den närgående karakteristik2, som i krönikan (v. 566 ff.) ges
av Arnold Clementsson, den av konung Erik med vapenmakt som
ärkebiskop i Olavs ställe insatte f. d. hovkaplanen. Den är jämte
karakteristiken av fogden på Stegeborg, Ivan Flemming, den
skarpaste i krönikan, men gemensamt för dessa båda är också,
betecknande nog, att de förbrutit sig mot den svenska kyrkan. Även
om skildringen av Arnolds personlighet i stort sett skulle vara sann
— därför talar i viss mån det faktum, att hans lika olagligt
insatte efterträdare ej på något sätt svartmålas — synes den mig
dock i sin våldsamhet präglad av ett direkt personligt intresse.
Detta behöver givetvis ej tyda på gammal animositet de båda
männen emellan. Det är med hänsyn till den moraliskt oförvitlige
Olavs vördnad för biskopsämbetet naturligt, om hans blod råkat i
svallning, ännu när han några år efter tilldragelserna i fråga tänkte
på den karrikatyr av en andans man, som tack vare konung Eriks
ingripande kunnat usurpera ärkebiskopsstolen.
Lönnroth hävdar, a. a. s. 39 ff., att den kamp, vartill biskop
Tomas manar i sin Frihetsvisa, ej varit kampen för en svensk
nationalstat, men väl för den svenska rättsordningen mot dess
vedersakare konung Erik. Biskop Tomas själv skulle, såsom hans
anslutning till konung Kristoffer sedan visade, ha varit en konsekvent
unionsvän.3 Detta gäller, såsom vi ovan sett, i minst lika hög
grad om ärkebiskop Olav.
Emellertid kan man icke dess mindre väl förstå, om just
ärkebiskopen varit primus motor till Engelbrektskrönikan. Knappast
hade någon svensk så stor anledning att känna tacksamhet mot
Engelbrekt som han, som just tack vare upproret efter relativt kort
tid insattes på ärkebiskopsstolen, som han under normala omstän-
1 I Akter rörande ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432, utg. av A. Lindblom,
(Stockholm 1903).
2 Andersson kallar den (s. 275) »groteskt hatfylld».
3 Denna mening delas också av Kumlien i hans ovan anförda arbete (passim).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
