Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavismen i Tegnérs »Norre». Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skandinavismen i Tegnérs »Nore» 19
Platens bekanta promemoria har ju ansetts vara själva
utgångspunkten för Karl Johans politiska system. Ännu mer belysande
är emellertid det faktum, att denne sökte känning med Adlersparre
och även nådde fram till ett samarbete, i fråga om planerna på
Norge, hur reserverad den självmedvetne och ömtålige
revolutionsmannen än i det hela ställde sig till den nye makthavaren.
Under loppet av år 1812 och hela det följande året arbetade
Adlersparre med ekonomiskt understöd från svenska regeringen på
att samla eller skapa en norsk opinion för fredlig anslutning till
Sverige. För Karl Johan var denna väg mot målet blott en liten
biväg vid sidan av huvudlinjen, som han såg utstakad av vapnen
och den europeiska diplomatien. För Adlersparre var omvänt den
fredliga föreningen den enda riktiga och rekommendabla. Han har
ej varit i okunnighet om sin särställning. I ett brev till Wirsén
7 febr. 1813 förhörde han sig, om regeringen verkligen ville »med
allvarlighet och fullföljande» använda hans hjälp, och han riktar
samma fråga till Engeström 30 maj i ordalag, som icke just äro
valda för att dölja otålighet och missnöje:
»yttre omständigheter, lyckliga eller olyckliga, kunde kanske göra
att ändamålet i alla fall vinnes, eller blir i alla fall en omöjlighet att
vinna. I bägge dessa händelser vore kostnaden förgäfves använd. —
Ett mellantillstånd torde deremot fordra stor vaksamhet att bereda
sinnen och skaffa underrättelser» — —.*
Hans sangviniska temperament skenade i väg med honom och
han målade en alldeles för ljus bild av läget. Många trodde som
han, därför att de gärna ville tro på en fredlig union.
På senhösten 1813, 25 nov., då man sedan ett par månader
befann sig i öppet krig med Danmark, skriver utrikesstatsministern
till befälhavaren för västra armén, von Essen:
Det vore väl, om Norrmännerna ville taga sitt partie och blifva
svenskar. Det vore så mycket mera angenämt som deras förhållande
hitintills gjort dem agtningsvärda.
Även om man ej vågade lita på, att norrmännen sua sponte
skulle falla i Sveriges armar, beräknade man, att missnöjet mot
Danmark var så starkt, att en inryckande svensk här skulle kunna
bli signalen till övergång. Själve Wedel-Jarlsberg hade i mars 1813
1 Bref till L. von Engeström, K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
