Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavismen i Tegnérs »Norre». Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skandinavismen i Tegnérs »Nore» 47
observationskårens officerare, skickade en skrivelse till den gamle
Karl XIII och antydde, att han hoppades slippa möta Karl Johan
som motståndare. Han kunde göra det sista utan att såra
svenskarna, ty vid denna tid började det på allvar talas om Bernadottes
upphöjelse till Napoleons efterträdare som regent i Frankrike, men
prins Kristian, har kunnat underförstå de andra alternativen: hans
störtande genom Napoleon eller hans störtande genom den
legiti-mistiska alliansen, och veta sina antydningar lätt begripliga för de
svenska adressaterna. När Engeström 30 mars 1814 sände Kristians
genom Haxthausen överbragta förslag till Karl Johan, har han varit
frispråkig nog att utpeka det ena av de obehagliga alternativ, som
»herr äventyraren» Bernadotte tillönskades i Danmark och Norge:
II prouve que les Danois ont fondé leurs esperences sur la
per-suasion oü ils etaient que les alliés n’auraient plus besoin du Secours
de S. A. (Engeströms brev till Karl Johan, koncept K. B.).
Det behöver väl ej påpekas, att dessa prins Kristians åtgärder
omöjligen kunnat vara bekanta för Tegnér, när Nore diktades.
Vad det gällt att visa, är emellertid, att de förhoppningar om Karl
Johans fall, som t. ex. oppositionen i England gjorde sig och den
danska opinionen kände, faktiskt spelat en roll, i det de givit prins
Kristian mod att göra svenskarna skandinavistiska inviter. Jag har
redan konstaterat, att även denna slutledning gjorts av en politiskt
intresserad dansk. Man kunde göra den utan att vara
yrkespolitiker. Visste man å ena sidan, att Karl Johans ställning var
osäker, visste man å andra sidan, att något förehades i Norge av
den från Danmark ditsände ståthållaren, arvtagare till Danmarks
krona, så fordrades icke mycket skarpsinne för att räkna ut, att
utsikter funnos till en fredlig union i stället för en våldsam.
Norges självständighetsförklaring kom ingalunda så oförberett
för politiska kretsar i Sverige, som man länge har velat göra gällande.
Eckstedt i Karlstad har i september 1813 hört ett rykte om
något slags möte i Norge, som skulle »förklara Landet sjelfständigt
och utse prins Christian till konung»; dock tror han för egen del
snarare, att norrmännen vilja ha ett ord med i laget om »Norriges
relativa förhållande till Sverige».1 En av Hartmansdorffs svenska
korrespondenter under hans vistelse vid hären i Tyskland, N. V.
Stråle, relaterar samma rykte 9 november 1813, vilket ej hindrar
honom att hoppas på union:
1 Brev till v. Engeström, daterat Stockholm 23 sept. 1813. K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
