Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 67
fanatikern Gert som själv fors till döden och inifrån kyrkan
ropar: Avfälling! varvid Olof förkrossad nedfaller på skampallen.
Om sin egen ställning till det ibsenska problemet efter
fullbordandet av den första Master Olof skriver Strindberg i
självbiografien :
»Johan, som haft stora förhoppningar på sin pjäs och lånat pengar
på hoppet, kände sig djupt nedtryckt. Missförhållandet mellan vad
han ansågs gälla och vad han verkligen gällde rev i honom. Nu
måste han ta en roll, lära den och genomföra den. Han diktade sig
en sådan av tvivlaren, materialisten, förnekaren, och se, den passade
honom i det hela väl, av det enkla skäl att tiden var tvivlande och
materialistisk, och därför att han sig ovetande utvecklats till tidens
man. Det var hans jag-komplex, sådant det utbildat sig, och sådant
just tiden krävde. Men han trodde ännu alltjämt att det förra,
avlagda komplexet, behärskat av omstörtningslidelsen, späckat med
idealism om kallelse, om högre missioner, kärlek till mänskligheten och
dylika inbillningar, var hans rätta, hans bättre människa, som han
gömde för världen.» (Tjkv. son II: 42.)
Hur motvilligt Strindberg släppt det ibsen ska
ståndaktighetsidealet visar ännu en senare ändring i manuskriptet till
prosaupplagan, där han med blyerts överkorsat Olofs ja till marsken och i
stället satt dit ett nej. (Anm. till Mäster Olof s. 332.) I ett brev
skriver han också under det följande omstöpningsarbetet på
dramat om dess slutord: »Jag ändrar ej detta avfälling! Ty då vore
jag själv en sådan. Jag har med tanken på en möjlig triumf
velat stryka ut detta ord, varigenom stycket skulle kunna komma att
uppföras! Men jag kan inte!» (Lamm, a. a. I: 139.)
I den slutliga versupplagan har Strindberg emellertid tagit även
detta steg bort ifrån Ibsen. Denna version har genomgående
präglats av de inflytanden, han samtidigt utsattes för i motsatt riktning
mot den ibsenska idealismen, av Buckles relativism och Hartmanns
pessimism. Versupplagans slutscen visar oss en pessimistiskt
resignerad mäster Olof.
»Den som ser Jehovah dør», hade Agnes sagt till Brand, men
denne lät henne hellre dö ifrån honom än han svek sitt kall. I
Mäster Olofs versupplaga säger marsken i slutscenen till Olof:
»Låt [Herren] styra som bäst han gitter,
och drag ej till jorden vad till himlen hör;
låt himlen sitta där himlen sitter,
ty den Guds anlet vill se — han dör!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
