Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 75
— Är du sentimental? hånade Sellén.
— Ja, det är jag! Adjö!» (S. 363.)
Scenen röjer det alltjämt labila i Strindbergs känsloläge.
Doktor Borgs sista ord om sin patient visa också, att han trots allt
icke känner sig absolut säker på honom: »Falk är en politisk
fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt
lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men
jag tror icke det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så
fruktar jag en gång en explosion ...» (S. 374.)
I Strindbergs egen följande sociala 80-talsdiktning förekommo
ju så kraftiga explosioner som Det nya riket och Giftas. Han hade
efter Böda rummet nått en viss trygghet, både ekonomiskt och som
författare. Dessutom upplevde han nu sin första lyckliga tid som
nygift. Han tog även liksom Falk sin tillflykt till »stränga, torra
studier». Men Svenska folket (1881—82), till sin anläggning en
svensk kulturhistoria, blev i sitt fullbordade skick en arg
tendensskrift. Och genom Det nya riket och Giftas lyckades Strindberg
sedan på ett par år att grundligt rasera alltsammans igen. Han
skrev själv därom 1885 i brev till Heidenstam:
»Efter Röda rummet var allting förlåtet, man talade om
akademien i en framtid naturligtvis, man viftade med sinekurer — och lika
fullt så gick jag stad med ’Svenska folket’ och ’Nya riket’. Det var
tur för underklassen, att jag var så mycket idealist ännu att jag ville
av princip riva den höjd, som jag då hade lätt att bestiga. —–––-
Allting lekte och log — och så pang! Vad var det för en makt som
drev mig? Jag visste jag skulle bli biltog, hädad, smädad — och
ändock gick jag stad och gjorde det! Var det Herostrats äresjuka? Nej!
Att vara den förste? Guvet! Affär? Nej! Ty det hade varit bättre affär
att skriva vackert. — — — Det var den helvetes gamla plikt- och
asket-tron och, kan du tro det, känslan av ’kallelse’. Du må tro jag
stred en strid, innan jag beslöt mig för att ta vanära och borgerlig
död för ett rosenrött stilla liv! (Se första scenerna i Mäster Olof)
Att det alltjämt är Ibsen, som föresvävat honom, kan man se
av ett brev till Lie, skrivet under själva de upprörda åtalsdagarna
efter Giftas 1884: »Nu är jag på ’Vidderne’. Man ser långt, långt
in i himlen där! Brutit med allt, gått fram över lik, segrat och
1 Cit. efter K. Waeburg, III. svensk litteraturhistoria IV: 2, Sthlm 1916,
s. 472 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
