Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 Sten Linder
Brands hy peridealism. Men han har även sökt att nå fram till en
syntes. Den blir ett slags optimistisk relativism, som — efter vad
Lamm (a. a. I: 209) påpekat — finns programmatiskt uttryckt i
dramat Lyeho-Pers resa (1882). Lyeko-Per slår sig liksom mäster
Olof och Arvid Falk på samhällsförbättreriet och sjunker liksom
de på grund av sina erfarenheter ner i pessimismens och
misströstans dy: »För övrigt är samhället inte värt att man lägger två
strån i kors för det — det är ju bara lögn alltsammans.» [Tidiga
80-talsdramer s. 342.) Men till slut får Per lära sig att trots allt
acceptera livet på gott och ont, att övervinna både sina överspända
ideella krav och sitt av besvikelsen födda världsförakt. Hjälpen
till detta finner han i det praktiska arbetet och i kvinnans kärlek.
»Livet är icke så som du sett det i dina ungdomsdrömmar; det är
en öken, det är sant, men en öken, som har sina blommor, det är
ett stormigt hav, men som har sina hamnar invid grönskande öar.
— — — Livet är svart på ena sidan och vitt på den andra!»
(S. 376 f.) Det är denna relativistiska livsbejakelse, som Strindberg
nu lägger till grund för sin rousseauanska 80-talsdiktning.
Som exempel på Strindbergs fullgångna naturalism kan här
lämpligen väljas novellen Högre ändamål i Svenska öden och
äventyr (1882), därför att den på visst sätt bildar en antipod till Brand.
Dominus Peder i det medeltida Easbo lever ett lyckligt familjeliv,
då kyrkans påbud om celibatets införande tvingar honom att
skiljas från hustru och barn. Han råkar därmed i grund och botten
i samma konflikt som Brand och går först även med något av
dennes offerextas att böja sig för kyrkans »högre ändamål»:
»Han erfor en egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga
lidanden som förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade med
martyrens krona, som höjde honom över denna församling, vilken han
var van att från högaltaret blicka ner på, men som nu hade börjat
resa sina huvud och trotsigt hotat att storma denna upphöjda plats.
Styrkt och väckt av denna tanke, reste han sig och gick innanför
al-tarskranket. Han var icke längre den förkrossade syndaren, utan den
rättfärdige, som förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika
mycket som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, vilka i
skymningen liknade knäfallande, och han slungade den rättfärdiges
straffdomar över deras huvud, därför att de icke ville tro på hans
predikan. Han rev upp sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, där
det var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin Gud; han bad
de klentrogna sticka sina händer i hans sida och varda överbevisade;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
