Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Sten Linder
doktor Borgs i Böda rummet. En direkt påverkan är här högst
sannolik, och i varje fall är parallellen fullständig".
Selling är medicinare liksom Borg, och han är liksom denne
nihilisten, den praktiske och pessimistiske cynikern. Gregers’ ideal
föraktar han lika djupt som Borg föraktar Arvid Falks: »Brug ikke
det udenlandske ord: idealer. Vi har jo det gode norske ord: løgne.»
Han ställer på Gregers diagnosen »retskaffenhedsfeber» och
»tilbedel-sesdelirium». Människorna anser han på det hela taget vara alltför
skröpliga för att tåla vid idealet och sanningen: »Folk er syge
omtrent alle ihob, desværre.» Därför söker han även hindra
Gregers från att anstifta olycka med sina ideala krav i den Ekdalska
familjen: »Tar De livsløgnen fra et gennemsnitsmenneske, så tar
De lykken fra ham med detsamme.» Rellings egen läkarpraktik
går i stället följdriktigt, alldeles som Borgs, ut på att konservera
människorna, sådana de nu äro, på idealens bekostnad: »Herre Gud,
jeg skulde da være en slags doktor, med skam at sige; og så må
jeg da ta’ mig af de stakkers syge, jeg bor i hus med.» För detta
ändamål låter han dem skaffa sig en livslögn, en »stimulerende
princip» till att hålla sig uppe på. Den imaginära fotografiska
uppfinningen blir för Hjalmar Ekdal, kan man säga, vad
numisma-tiken och autografien bli för Arvid Falk.1
Det råder alltså en rätt intressant korrespondens mellan Ibsens
och Strindbergs utvecklingskurvor. Strindberg tar med Fritänkaren
sin utgångspunkt i .Bra^^-idealismen och sjunker sedan steg för
steg genom Mäster O lof- versionerna och Böda rummet ner till doktor
Borgs nihilism. Ibsen håller sig uppe på Brands plan ända till
En folkeftende, för att därefter plötsligt med R-elling befinna sig på
samma punkt som Strindberg med Borg.
Liksom Strindberg vid slutet av sin roman egentligen lämnar
Arvid Falk i ovisshet om, vem han gjort rättast i att följa, doktor
Borg eller den idealistiske självmördaren Olle Montanus, lämnar
också Ibsen i Vildanden frågan öppen, vem som har mest rätt,
1 Lustigt nog har Strindberg på ett ställe i Röda rummet nästan snuddat
vid Ibsens pessimistiska vildandssymbolik. Bland mobilierna på Arbetarfanans
redaktionsrum befinner sig en aloe, som användes till penntorkare, och som Falks
blickar råka falla på, medan han sitter och grubblar över sitt eget och hela
världens elände. »Han lade undan saxen och kastade tidningarna i en vrå och delade
broderligt med aloén innehållet av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn
såg ut som något vingklippt — vad som helst — en and till exempel, som stod
på huvet i dyvatten och grävde efter något — vad som helst — pärlor till exempel,
eller musslor åtminstone, utan pärlor.» (Röda rummet s. 326 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
