Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Sten Linder
Någon ökad förståelse för Ibsen tycks denna omsvängning dock
ej ha medfört. Den fria formen i Strindbergs nya, symbolistiska
dramatik var nog i mycket ämnad att bryta mot Ibsens dramatiska
teknik, i vilken Strindberg endast ville se »torr konstruktion».3
Som Lamm (a. a. II: 43) anmärker, ligger också Strindbergs »hela
epokgörande insats såsom teaterkonstens impulsgivare efter Inferno».
Bl. a. förklarade sig Strindberg genom de växlande
friluftssceneri-erna i Till Damaskus vilja komma ifrån »det unkna rummet hos
Ibsen» (Mortensen, a. a. s. 58). Verkliga förhållandet är ju, att
Ibsens dramer långtifrån uteslutande bestå av interiörer. Av de
fem akterna i Fruen fra havet t. ex. spela fyra utomhus. Vad
Ibsen däremot saknar är Strindbergs förmåga av suggestiv
naturskildring. Som Henning Kehler (a. a., Edda V s. 305 f.) anmärker,
understöder natursceneriet i Ibsen dramat endast människoskildringen
som ett symboliskt stämningsackord, t. ex. regnväderslandskapet i
Gengangere. »Den Ibsenske Natur lever ikke, den färver ikke
Kin-derne paa nogen af hans Personer og har ingen Virkning paa
no-get, som foregaar.» Hur Strindberg däremot kan få den fria
luften att spela in även i en interiör genom själva dialogen, visa t. ex.
Elis’ inledningsrepliker i Påsk:
»Innanfönsterna ur; golvet skurat, rena gardiner . . . Ja, det är
vår igen! Och de ha huggit upp isgatan, och sälgen blommar nere vid
ån ... Ja, det är vår . . . Och jag får hänga upp vinterrocken . . .
vet du, den är så tung — (väger rocken i handen) — som om den
sugit in alla vinterns mödor, ångestens svett och skolans damm . . . Å!
Nej, se solen har kommit igen . . . han gick bort i november,
jag minns dagen då han försvann bakom bryggeriet snett över
gatan ... Å, denna vinter! Denna långa vinter!
Jag skall vara tyst, och jag skall vara glad, att det är
överståndet . . . Ah, den goda solen . . . (Han gnuggar händerna och låtsas
duscha sig.) . . . Jag vill bada mig i solsken, tvätta mig i ljus efter
all denna mörka smuts ...» [Kaspers fettisdag — Påsk — Midsommar
s. 39 f.)
Det är solsymbolik likaväl som i Gengangere, men vilket
konkret intryck ger den icke i jämförelse med fru Alvings stereotypa
replik: »Og ser du, Osvald, hvilken dejlig dag vi får? Skinnende
solve jr.»
1 Strindbergs brev till Harriet Bosse, Sthlm 1932, s. 63.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
